Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Böcker 2011-04-05 | Uppdaterad 2011-04-05
Det man har och det man drömmer om är Cecilia Davidssons andra roman, efter Sjunken hjärna (2005).
Hon kommer till barndomshemmet och låtsas att hon aldrig varit där förut. Förfärligt oförlovad ser hon ut också med ringen i den där kedjan, tycker mormodern. Bakom den motvilliga sommarvistelsen i Småland ligger ännu ett uppbrott från Boris, men hur hon ska kunna genomlida dagarna utan att tappa ansiktet eller låta bli att strypa den gnällpoängsplockande mormodern vet hon inte.
Det man har och det man drömmer om är Cecilia Davidssons andra roman, efter Sjunken hjärna (2005). Mest bekant är hon nog ändå för sina dråpligt stiliserade novellsamlingar, där de korta berättelserna trycker in ett ofrånkomligt igenkännande finger i ögat på varje läsare. En av dessa nätter (1994) gav henne Katapultpriset för årets bästa debut. Uppföljaren Utan pengar, utan bikini (1998) fick händelselösheten att blixtra. Också Vänta på vind (2002) eggade med klaustrofobisk vardagsdramatik. Och när Det var länge sedan det var så här spännande (2008) utkom var det just det: länge sedan det var så där spännande att läsa en novellsamling.
Att säga någonting annat än att Davidsson (som kommer från Tolg) under åren arbetat fram en karakteristisk berättarstil vore lögn. Hennes namn bär med sig ett löfte om förädlad stiltje och undertryckta vulkanutbrott, karaktärer handplockade från det fördomssvenska samtidståget och bokstavligt talat skiteleganta repliker. Det man har och det man drömmer om är med sin fylliga kropp inget undantag.
Den unga kvinnan i berättelsens centrum är djurrättsaktivist. Hon har principer, för vissa saker, men förkrossande svårt att bestämma sig när det gäller annat, till exempel Boris. Hur kom det sig egentligen att hon föll för en kostymklädd högersympatisör, en nöjesjägare som samlar på japanska samurajsvärd och kallar det kulturhistoria? Penisförlängare och leksaker för rädda harar, låter Davidsson henne summera hans dragning till krut- och stickvapen. Fast vem är det egentligen som är rädd?
Hon är skitskraj. Egentligen är nog alla lite rädda – för att verka svaga, framfusiga eller förmer. Vad som helst som de inte är, och som de är. Och för drömmarna, och att de ska slå in. Till och med mormodern, som sedan hennes dotter och man dog i en bilolycka med järnhand fostrat barnbarnen, är rädd – för att falla utanför de gnetiga rutinerna. De trygga ramarna. Och att någon verkligen ska märka att hon fortfarande drömmer om att leva med en skogsingenjör som inte spiller sås på skjortan, inte som nu en rapande gammal sågverksarbetare som köper onödigt många bananer som bara ligger och blir bruna.
I barndomsbyn är allting som förut, fast alla är lite äldre och annorlunda. Brorsan kör Corvette, Monica har återhämtat sig från missfallen och skogsbonden Gordon är plötsligt lite sexig både i och utan sina knasiga kläder. Mitt i allt det där sitter hon alltså, med indraget körkort, fiser av böndieten och svär över den där högersympatisören som hon också suktar efter. Och frågan är, som mormodern hela tiden påpekar: När kommer Boris?
Med Det man har och det man drömmer om serverar Davidsson ännu en gastkramande vardagsskildring. Dess existentiella bråddjup och drömska skimmer är oemotståndligt underhållande och modellerat med subtil explosivitet som fängslar fram till sista sidan.
JONNA FRIES



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA