Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Böcker 2010-09-28 | Uppdaterad 2010-09-28
Foto: Poul Rasmussen
Elefantskötarnas barn
Peter Høeg
Översättning: Ninni Holmqvist
Norstedts
Läs även: Den långa flykten av Richard Adams.
Lögnare hade jag kallat den som påstått att jag skulle uppskatta att en roman där berättaren gör uppehåll mitt under berättandet för att tilltala läsaren. En outtalad överenskommelse för fiktion är att författaren skapar en verklighet till vilken läsaren inviteras. Att medvetet bryta det samförståndet med ett direkt tilltal är sällsynt. Bertolt Brecht använde metoden på teatern. Verfremdung var illusionsbrytande avbrott i skådespelet. Avsikten var att få åskådaren att reflektera över det som utspelades, men det är skillnad på en teaterscen och scenen i läsarens fantasi. Till min förvåning fungerar Høegs Verfremdung utmärkt. Det bidrar till den förtjusning med vilken jag läser Elefantskötarnas barn.
Lögnare hade jag kallat den som påstått att Peter Høeg skulle skriva en roman som fått mig att tänka på H. C. Andersen, Monty Python och Pippi Långstrump. Storyn är enkel. Det handlar om en flykt från Finø, en dansk ö mitt i Kattegatt, inte långt från Anholt och Hornø där jag tillbringade några somrar under 90-talet. Romanen startar när föräldrarna har rymt hemifrån. Rädslan för att myndigheternas omsorg ska resultera i ett omhändertagande av barnen visar sig befogad. Omsorgsplanen är att utlokalisera barnen till andra hem. För att undkomma myndigheterna beslutar barnen, i likhet med föräldrarna, att rymma hemifrån. Vad som följer är en hissnade Pippi Långstrumpskt/Bröderna Marxiskt äventyr.
Är det roligt? Till en början är det så vansinnigt roligt att jag småskrattar konstant under läsningen. Efterhand infinner sig en viss mättnadskänsla, men aldrig så att jag förlorar läsaptiten. Elefantskötarnas barn liknar inte någon av Peter Høeg tidigare fem romaner som alla finns översatta till svenska, men det finns inslag som får Høegläsare att nicka igenkännande. Främst gäller det kärleken till udda människor.
Peter Finø heter den fjortonårige berättaren, men det är hans två år äldre syster Tilte, en intellektuell Pippi Långstrump, som är den lysande stjärnan. Bekantskapen med henne blir en påminnelse om hur det är möjligt att vara annorlunda och hur spännande det är att komma nära de sagolika kvinnor Peter Høeg skapar. Släktskapet med Smilla har fått mig att döpa om Elefantskötarnas barn.
Fröken Tiltes känsla för frihet är inte bara en underbart bullrande saga utan en originell gestaltning av sökandet efter frihet. Att Tilte är stigfinnare är ingen slump, inte heller att sökandet koncentreras till vardagsupplevelser. Föräldrarnas problem är, som Tilte formulerar det, att de är elefantskötare utan att veta om det. Det innebär att de har något stort inom sig som inte kan kontrolleras.
Under korta ögonblick när livets närvaro är intensiv ser Tilte dörren till friheten stå på glänt. Det går att kritisera Peter Høeg också. Romanen kunde ha varit stramare och namngalenskapen kunde ha tyglats, men i stort är Elefantskötarnas barn en underbar saga för vuxna.
Tomas Polvall
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
