Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Böcker 2012-01-17 | Uppdaterad 2012-01-17
Sara Beischer.
Foto: Sevda Svensson.
JAG SKA EGENTLIGEN INTE JOBBA HÄR
Författare: Sara Beicher
Förlag: Ordfront förlag
Då och då händer det att en skönlitterär bok släpps under en pågående samhällsdebatt och att om boken passar väl in i debatten så kan boken bli betraktad som en litterär kommentar i stället för en egen litterär händelse. Det faller på sin egen orimlighet att Sara Beischers romandebut Jag ska egentligen inte jobba här enbart skulle reduceras till ett inlägg i samhällsdebatten om äldrevården, för en bok tar lång tid att skriva.
För även om den här debuten mycket avsiktligt pekar på äldrevården, i det här fallet en palliativ vård, som påminner om broileruppfödning, fast tvärtom, läser jag Beischers roman lika mycket för vad den är: en klassisk utvecklingsroman. Den unga kvinnan Moa lämnar småstaden för Stockholm. Moa, 19 år, ska bli skådespelare, men på vägen dit behöver hon pengar. Hon tar jobbet som timanställd på äldreboendet Liljebacken på stående fot. Det var alls inga problem att få jobbet, och Moa blir snabbt inkastad i en realitet som står i bjärt kontrast till de stora teaterdrömmarna. Handlingen börjar i miljön på Liljebacken, mötet med den slimmade personalen, Leena med två e, Eva den omsorgsfulla, den goda vårdfén som Moa till en början föraktar, och en handfull till, som sliter varg mellan avdelningarna och de boende, som för tydlighetens skull har benämningar som A4 och C4 i stället för riktiga namn.
Beischer varvar sin berättelse med Moas riktiga liv. Det liv som ska föra henne till de stora scenerna. Moa pendlar mellan hybris och självförakt. Hon måste intala sig dagligen att jobbet med de gamla bara är tillfälligt, bara för pengarna, ingenting annat.
Hon besöker stadsbiblioteket, smyger på de mest pinsamma vis in på generalrepetitioner på teatern, gör bort sig, skäms, men intalar sig på nytt att hon bara gör det hon ska göra, oavsett hur knasigt hon ibland beter sig. Jag är imponerad av hur skickligt Beischer navigerar mellan de skär som skulle ha kunnat sänka den här romanen.
Hon går så nära hon kan mellan det patetiska och det stora i en människa, när hon skriver fram Moas väg mellan drömmarna och verklighetens cyniska timmar på Liljebacken. Det är inte så ofta man läser en debutant som även klarar av balansakten i att skriva fram pinsamheter eller äckel utan att ta mänskligheten av sina litterära gestalter, om det så gäller för Moa att välja ut ett Kafé, närma sig en kändis, låtsas som om hon vet allt redan om teater, eller plötsligt stå med den svidande insikten att Leena med två e faktiskt är skådespelare på riktigt. Att smälta en annan människas val. Att se hoten mot sina egna drömmar.
Det riktigt fina med den här utvecklingsromanen är beskrivningen av Moa. Förvandlingen. Från att se de gamla som dödspaket, äckliga, luktande människor, till människor med egna liv bakom sig och riktiga namn. Här finns över huvud taget fantastiska människoporträtt. En spirande kärlekshistoria utvecklas också mellan sidorna och, naturligtvis, den inneboende kritiken, de fullständigt osmyckade beskrivningarna av kroppar, stank, obehagliga situationer. När romanen slutar har ett förakt förbytts till empati och medmänsklighet. Den essens som kanske får följa med de kissiga blöjorna i sophinken i det effektiviserade vårdsystemet.
TINA PERSSON
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
