Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Böcker 2012-01-17 | Uppdaterad 2012-01-17
Sara Stridsberg.
Foto: Helén Karlsson.
MEDEALAND OCH ANDRA PJÄSER
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Att läsa Sara Stridsbergs pjäser är som att ta expressfilen genom hennes romaner. Som en snabb injicering Stridsbergskt ursinne rätt in i blodomloppet. Det är kraftfulla texter som inte lär lämna någon oberörd.
Precis som i sina romaner plockar hon upp historiska personer och verk och gör dem till sina. Den här gången rör det sig återigen om Valerie Solanas, men också om Drottning Kristina och Euripides pjäs Medea.
Stridsbergs huvudpersoner vägrar acceptera de förväntningar som ställs på dem som kvinnor. De är både självdestruktiva och hämndlystna, verkar både inåt och utåt. Ofta handlar det om att ta ut frustrationen över samhällets förminskande kvinnosyn på den egna kroppen, föraktet för kroppen löper som en röd tråd genom pjäserna. Medea i Medealand: ”Hatar sig själv. Hatar sin kropp och sitt underliv. Hatar särskilt sitt underliv. Uppfattar det som groteskt, defekt, smutsigt, förstört.” I Dissekering av ett snöfall är kvinnokroppen något som förkläs och lindas för att likna någon annans: en mans kropp. Och i Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika är Valerie Solanas kropp ett döende och läckande katastrofområde. ”En förbannat trevlig liten massaker av blod och sjukdomar och sperma och tårar.” Det är ett grepp som är stiltypiskt för Stridsberg. Att låta karaktärerna vägra vara begärsobjekt genom att göra deras kroppar till någonting sjukt och därigenom farligt och smutsigt snarare än ljuvligt och behagfullt.
Sara Stridsbergs verk handlar sällan om kvinnor. Snarare om flickor, konungaflickan, musflickor, delfinflickor. Samtliga tre pjäser styrs av könsöverskridande personer. I Dissekering av ett snöfall är könsöverskridandet bokstavligt i och med drottning Kristinas ”tvetydiga” könstillhörighet och vägran att kalla sig drottning. I fallen Medea och Valerie Solanas handlar det mer om att vägra vara kvinna på det normativa sättet. Som i Valerie Solanas avståndstagande till 1960-talets kvinnorörelse: ”På Femte Avenyn marscherar en armé av lobotomerade barbiedockor med sina löjliga plakat om abort och p-piller och date-raping. Efterblivna krav om att få vara avelsston och kuksugare på egna villkor.” Och som vanligt fokuserar Stridsberg på de utsattas förmåga att agera. Som i till exempel Valerie Solanas svar på frågan om varför hon sköt Andy Warhol: ”Frågan är felställd. Den bör lyda: Varför skjuter hon inte? Varför i helvete tur och retur skjuter hon inte? Alla rättigheter var under attack. En stat av våldtagna honungar och våldtagna hondjur. Varför de inte skjuter, jag vet faktiskt inte”. Det finns en verkande kraft, en vilja att slå tillbaka, om än underifrån. Och genom pjäserna ekar den raljerande ton som blivit så signifikativ för Stridsberg. ”Mannen är ett missförstånd.” ”Mannen är en biologisk olycka.” ”Deras underlägsenhet är flagrant.”
Stridsberg är trogen den fragmenterade och repetitiva språkliga stil som känns igen från hennes romaner. Tonen fungerar utmärkt även för dramatik men stundtals saknar jag det stillsamma vemod som skrivs in i romanernas miljöbeskrivningar och väger upp karaktärernas explosiva natur. Snarare än att krypa sig på så dunkar sig pjäserna djupt in i sinnet. Och Stridsberg lär inte lämna någon oberörd den här gången heller.
Cecilia Köljing
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
