Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Böcker 2012-02-07 | Uppdaterad 2012-02-07
I den psykologiska thrillern händer det ofta att man som läsare får följa mördaren och dennes förehavanden och tankar. Ibland i små portioner, ibland genomgående.
I den psykologiska thrillern händer det ofta att man som läsare får följa mördaren och dennes förehavanden och tankar. Ibland i små portioner, ibland genomgående. Rör det sig om mindre inblickar i den skyldiges värld bidrar dessa ofta till att skapa spänning i jakten; läsaren får se att den som polisen jagar också är en motståndare av kött och blod, snarare än något anonymt och närmast abstrakt monster. Att genomgående välja brottslingens perspektiv är dock betydligt svårare. Det är inte lätt att göra en alltför sympatisk karaktär troärdig som mördare, och tvärt om, är den huvudperson man följer alltför osympatisk är det svårt att skapa den positiva identifikation deckargenren i så stor utsträckning bygger på.
I Jag kan se i mörkret gör Karin Fossum det svåra valet. Huvudperson och jagberättare är enslingen Riktor som arbetar som skötare på ett vårdhem för patienter i livets slutskede. Han är i fyrtiofemårsåldern, har inga vänner och ingen familj, har aldrig haft en flickvän och hans enda fritidssysselsättning är att sitta i en park och betrakta parkens övriga besökare. På jobbet torterar han i smyg de patienter som inte kan skvallra, och han känner sig annorlunda och missförstådd. Som läsare vet man naturligtvis redan från början att det hela kommer att sluta illa, och det gör det förstås också.
Fossum har länge tillhört de mest namnkunniga av de norska deckarförfattarna, men det var länge sedan hon gav ut något riktigt bra. Skildringen av Riktor är skickligt gjord, men den håller inte för en hel roman. Som läsare tycker man aldrig tillräckligt mycket om honom för att riktigt engagera sig och bry sig om hur det går för honom. Hade man istället parallellt fått följa polisens utredning och kanske ytterligare någon karaktär hade det kunnat bli riktigt fängslande, men nu blir det tyvärr bara lite halvtrist. Och halvtrist är aldrig något bra betyg när det gäller en deckare.
KERSTIN BERGMAN



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA