lördag 04 februari 2012
lördag 04 februari 2012
Böcker 2009-10-01 | Uppdaterad 2009-10-01
Foto: Richard Kail
Varför mördar man sin dotter?
Emre Güngör och Nima Dervish
Norstedts förlag
Läs också Dalala Abdelgani, Det beror på ryttaren inte på hästen.
När det gäller så kallat hedersrelaterat våld: unga tjejer (framför allt) som kontrolleras, misshandlas och i värsta fall mördas för att de ”vanhedrat” sin familj, är det svårt att rikta fokus på någon annan än den mördade som offret.
Men hur fungerar den människa som kan planera för och verkställa sin egen dotters död? Hur tänker en bror om att medverka till sin egen systers död? Är inte alla inblandade offer, liksom den som misshandlar blir offer för sin egen vanmakt?
I boken Varför mördar man sin dotter försöker författarna Emre Güngör och Nima Dervish förstå och ge en bakgrund till mekanismerna i vad de ibland kallar "hedersfamiljerna”. Att begreppet heder i sammanhanget är ett komplext begrepp blir överskådligt i den här framställningen, inte minst genom de olika motsägelsefulla uppfattningar som finns, även kring själva termen hederskultur. Här slås fast att hederstraditionen bygger helt på kollektivet: familjen, den manliga klanen, utgör kontrollinstansen, inte det lagstiftande samhället. I själva verket styr patriarkatet, som lägger ansvaret för sin egen heder på kvinnan! Därför, vilket framkommer fler än en gång, uppstår i mötet med en svensk kultur både förvirring vanmakt och avståndstagande: ”staten ska inte lägga sig i”. I den här boken, som både är ett slags facklitteratur och intervjubok med ganska utförliga, rekonstruerade händelseförlopp kring de tre mest uppmärksammade hedersmorden i svensk press: morden på Fadime Sahindal, Pela Atroshi och Sara Abed Ali. Samt ett kortare avsnitt om hedersmordet på killen Abas Rezai, som ville gifta sig med ”fel” tjej. För första gången intervjuas inifrån Kumlafängelset Fadimes pappa och mördare. Jag frågar mig själv: blir jag klokare, kan jag förstå det här? Svaren blir på både ja och nej.
Hedersbegreppet, som hela boken i grunden handlar om, förefaller så komplicerat och infekterat att inte ens Fadime Sahindals, Pela Atroshis och Sara Abed Alis mördare: deras fäder och/eller medhjälpare själva kan eller vill förklara. Å ena sidan är heder någonting bra, å andra sidan vill ingen mörda sitt eget barn, eller sin egen syster. Å ena sidan skyller man på att myndigheterna och socialen inte ingripit, å andra sidan vill man inte anamma de svenska lagarna. Morden planeras. Varför? Jag tar del av de motsägelsefulla, förtvivlade, hårdsmälta röster som kommer till tals i intervjuerna.
Det som är riktigt bra med boken är att författarna inte backar för det obekväma eller det naiva, inte räds att göra ibland kontroversiella liknelser. Framför allt är det viktigt att peka på syftet med boken och det arbete som föregåtts: författarnas ambition att vilja gå till botten med problematiken utan att ducka för att själva försätta sig i obekväma roller. När boken inleds med rubrikerna: Vad är heder? Att fira en våldtäkt, har man satt avstampet genom att peka på den svarta ironin i hederstänkande. Här illustrerat av ett kurdiskt bröllop. Viktiga är de kapitel som handlar om religionens roll som grund för en patriarkalisk maktstruktur.
Här pekas på att det finns bestraffningsåtgärder mot kvinnan i både islam, judendomen, kristendomen och hinduismens kastsystem. Intressant är kopplingen till maffian och dess metoder. Författarna pekar på att religionen dock inte alls är en självklar del i hederstänkandet, även om den, framför allt när det gäller islam,tolkningsmässigt kan fungera som ett rättesnöre för att rättfärdiga något i grunden orättfärdigt.
Författarna spelar här kanske sina hittills svåraste rollspel: att försöka förstå, att vilja förändra, genom att pressa patriarkatet på frågor. Männen måste inkluderas i samtalet, hävdar de. Det är bara genom den unga generationen killar som en attitydförändring kan vara möjlig. Ändå saknar jag de äldre kvinnornas röst. Slutkapitlet varnar för att feghet och rädsla för att uppfattas som rasist hos svenskar, i det här illustrerat med ett oroande exempel med en från Rädda Barnen beställd rapport om hedersrelaterat våld. Rädsla och politisk korrekthet kan motverka både fakta, sanningar och yttrandefriheten.
Sammantaget är det här en modig, viktig, visserligen något snårig framställning, men med en ambition som känns äkta.
Man kan skratta åt den gamla Monty Python-filmen Life of Brian, och sekvensen där mamman, maskerad med skägg, säger till sin son: Let's go to stoning! Men det är svårt att skratta åt tanken på att ”modern stening” i Sverige transformerats till balkongmord. Och det är ytterligt svårt att skratta åt de konsekvenser av hedersrelaterat förtryck som blir synliga i Varför mördar man sin dotter?
TINA PERSSON
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (55 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
