Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Kultur & Nöje 2012-01-11 | Uppdaterad 2012-01-11
Skådespelaren Björn Johansson Boklund agerar med hela kroppen. Han flyger över scenen. Det blir många smällar, men han vill att varje föreställning ska vara hans bästa.
– När jag spelar teater så måste det vara på liv och död. Det ska vara en känsla av att jag kämpar för mitt liv, annars blir det inte intressant. Allt måste kunna hända, det är viktigt för mig.
Som 15-åring gick han en cirkusutbildning och lärde sig jonglera och akrobatik. Det märks tydligt i hans rörelser. Han slår kullerbyttor och improviserar vilt.
– Jag är aldrig rädd för att skada mig, det är inte bra att vara rädd. I alla fall inte i det här sammanhanget, jag tänker bara: vi kör på, vi flyger!
Björn tycker om känslan av viktlöshet, att sväva.
– Jag behöver flyta mer. Första gången som jag dykte så var det en underbar känsla. Ungefär samma känsla finns i dansen. Det finns en följsamhet och en dynamik som jag tycker är oslagbar. Jag vill ta med mig mer av det i mitt skådespelande.
Han tycker att det är viktigt med handlingar i sitt agerande. En föreställning ska inte bara vara en rad repliker.
– När man arbetar med en text så måste man känna in vilken situation och vilka känslor som ska fram i scenen. Istället för att bara säga sina repliker så hjälper det att lägga dit en handling. Om jag exempelvis ska vara arg så hjälper det att slå näven i bordet eller slänga iväg en sak.
Samtidigt som Björn berättar drämmer han till med handen hårt i bänkraden.
– Slår jag så får jag samtidigt ont, då händer det något med mig som jag kan arbeta med. Precis som i idrottens värld går det att ha en fysisk målbild. Drömmer jag exempelvis om att bli kung i en pjäs av Shakespeare så kan jag längta efter kylan och tyngden från kronan.
I bland tar han till kroppen för att få fram ett svårt budskap.
– Jag var med i en teater om Förintelsen och det kan vara svårt att få fram en så hemsk händelse med ord. Den handlade om en pojke som flydde från Andra Världskriget och då fick man gestalta saker med kroppen, som exempelvis tysta skrik eller ett högt hopp för att symbolisera det hemska i händelsen.
Björn demonstrerar genom att springa upp på scenen och grimasera med munnen, samtidigt som han hoppar panikartat. Han berättar själv att han i bland har svårt att sätta ord på saker, då är det lättare att visa med kroppen. För tillfället är han aktuell med barnteatern Jaguaren, där han spelar en pojke som klär ut sig till just en jaguar. En roll där han får utlopp för sitt fysiska agerande.
– I början jobbade jag mycket med att försöka efterlikna ett kattdjur och försökte att röra mig som ett. Jag pressade mig själv hårt, fick in passgången, men det går inte att likna ett djurs rörelser helt, de har en annan fysik.
När han uppträder rör han på sig en hel del och svetten rinner. Något han tycker är på gott och ont.
– Jag kan bli jäkligt svettig. Det var en gång en treåring som sa: kolla vad det rinner om honom. Jag hoppar även en hel och då kan det skvätta på publiken. Då kan jag störa mig lite på det. Men samtidigt så kan jag känna att när jag är svettig så har jag gjort ett bra jobb.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA