söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Film 2009-12-18 | Uppdaterad 2009-12-18
Medelmåttigt, men med en högst intressant avslutning. Så minns Andreas Degerhammar film-Sveriges nollnolltal. Och en debutfilm lyste mer än någon annan.
Lasermannen.
Lilja 4ever.
Farväl Falkenberg.
Sånger från andra våningen.
De ofrivilliga.
Darling.
Första årtiondet på 2000-talet är snart till ända och det är dags att göra bokslut. Vem var bäst, vart är vi på väg och hur bra är vi egentligen? Jo, bästa svenska film på 00-talet var De ofrivilliga. Åtminstone när den svenska kritikerkåren har sagt sitt. Det är tidskriften flm, (en eminent tidskrift för övrigt) som låtit 26 filmjournalister göra fem-i-topp-listor och summera decenniet. I omröstningen följdes De ofrivilliga av Sånger från andra våningen och Lilja 4-ever.
Men det är inte bara flm som vill göra listor. Svenska Filminstitutets webbsida Filmnyheterna hakar på och har låtit sina läsare rösta. Återigen är De ofrivilliga i topp och Sånger från andra våningen på andra plats. Men denna gång har Lasermannen jobbat sig in på tredje plats. Sistnämnda fick dispens eftersom de inte tyckte en så bra film skulle falla på att den enbart visats på TV.
I flm har kritikerna även fått kommentera decenniet. Föga oväntat går deras smak stick i stäv med vilka filmer som gått bäst på biograferna. Såsom i himmelen lyser till exempel med sin frånvaro och Göta kanal 2 nämns enbart som skällsord när svensk films uselhet ska definieras. Å andra sidan gäller inte diskussionen decenniets mest populära filmer utan de bästa. Även vår stora produktion av polisfilmer är en återkommande negativ käpphäst. Ja, faktiskt så återkommande att det inte känns otroligt att det är Beck, Wallander med flera som om trettio år kommer vara minnesbilden av 00-talet.
En annan mer oväntad reflektion man kan göra är att i samma andetag som vi pratar om en svensk filmvåg är kritikerna ganska överens om att 00-talet var en relativt slätstruken period. Å andra sidan är det inte så konstigt eftersom årtiondet började magert för att sedan långsamt bli intressantare. Så sett i långt perspektiv kanske dessa tio år snarare pekar mot en ljusare framtid än att själva bokslutet är så särdeles fantastiskt. Men i jämförelse med 90-talet är det i alla fall fantastiskt mycket bättre, minns hur fräsch Fucking Åmål kändes när den kom och vilket underbetyg det var till övrig svensk film.
I en intervju låter flm Ruben Östlund kommentera varför han tror sin film De ofrivilliga vunnit kritikernas gunst. Han svarar: ”Jag tror att de kritiker som verkligen är filmintresserade längtar efter substans. Det finns en frågeställning och en formulerad tanke som genomsyrar filmen. Huvudmålet har inte varit att göra en ”bra film”, utan att ge uttryck för den tanken.”
Min egen topp tre är Darling, Farväl Falkenberg och De ofrivilliga. Man kan diskutera vad Östlund menar med substans men annars håller jag med honom. I alla tre ovan nämnda filmer finns en idé som konsekvent genomdrivits in i minsta detalj. I societetssatiren Darling är idén fulländad från manus och foto till musik och rollbesättning. Jag skrev när jag recenserade Darling att den utan tvivel var den mest helgjutna svenska debutfilmen på åratal. Nu uppgraderar jag den till bästa svenska film på 00-talet.
Andreas Degerhammar
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (53 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
