söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Film 2010-03-19 | Uppdaterad 2010-03-19
Änglavakt
Regi: John Brisinger
Med bland andra Michael Nyqvist, Izabella Scorupco, Tchéky Karyo, Ewa Fröling.
Betyg: 2
Visas på Filmstaden
Precis som i sin uppskattade debutfilm, Underbara älskade, tar Johan Brisinger familjetragedin med Michael Nyqvist i sörjande huvudroll som förevändning för att slå an på bioåskådarens hollywoodifierade tentakler. Resultatet är lika trivialt som det är anspråksfullt, men höjs av ett visst produktionsvärde.
Se hellre: Ett rum i våra hjärtan (2001), mångsidigt italiensk sorgedrama.
Precis som i succédebuten, Underbara älskade, tar Johan Brisinger familjetragedin med Michael Nyqvist i sörjande huvudroll som förevändning för att slå an på åskådarens hollywoodifierade tentakler. Vid Nyqvists sida finns Izabella Scorupco, som spelar hans hustru, samt den franska stjärnan Tchéky Karyo, som utgör filmens mer fantastiska inslag. I prologen är det dennes franska berättarröst som erinrar om gammal sannolikhetslära. Dock är livet inte så enkelt, eller logiskt.
Dramats riktning annonseras med andra ord omgående. På 40-årsdagen överraskas Ernst av sina nära och kära med fest i det prydliga villaområdet. En överförfriskad kollega försäkrar jubilaren om hans lyckliga lott: bra jobb, familj, vacker hustru, vänner, etc. Ändå kan Ernst inte riktigt visa glädje.
Och som ett infriat varsel morgonen därpå hamnar enda barnet i koma efter en olycka på lekplatsen. Tillvaron rämnar för det annars välartade paret, som sakta rör sig ifrån varandra. Där hon tror på ödet ser han bara slumpen. Han vänder sig inåt, medan hon med stöd av en främling söker öppna sig för världen. Regissör Brisinger, som även står för manus, ödslar ingen tid. Upplägget är hårt mallat och bristen på gestaltning kompenseras av stråkar och andra ödesmättade toner.
Vem är hustruns nyfunna vän, som så uppfordrande tränger sig på och som förklär sin visdom i sång, dans och vinmetaforer? Ernst förblir oförstående – dubbelt märkbar i Nyqvist förströdda skepsis – när hustrun och hennes skyddsängel fortsätter konversera på franska. Men språkproblematiken är på sin höjd intressant som företeelse. Som om regissören velat linda in filmens höga anspråk i främmande tal, ungefär som engelsksjungande svenska artister som, enligt fördomen, vill undvika modersmålets benägenhet för plattityder.
Här blir det, hur som helst, platt. Huvudpersonens handfasta omvändelse sker på en stadsvandring med svårartat nödställda symboler. Mer än en samhällskritik mot svensk passivitet – i ljuset av det franska lynnets nedärvda civilkurage – tas händelserna som intäkt för en personlig pånyttfödelse, utlöst av vardagens olidliga skörhet.
Förskönande till denna triviala uppvisning i high drama, som inte när några högre tankar om sin publik, är filmens så kallade produktionsvärde, för att fortsätta tala Hollywood. Dels skådespelartrojkan, som oavsett graden av hopplöshet i replikerna äger en inte oviktig attraktionskraft. Nyqvist är skickligt typecastad som tvivlande natur, även om rollen inte tillhör hans mer minnesvärda. Dels filmens allt överskuggande budskap – carpe diem och våga älska – vars giltighet tycks svårt att helt avfärda med tanke på vår tids utbredda snuttifiering (även om det förstås kan gestaltas mer eller mindre kompetent). Oavsett läggning har varje individ att förhålla sig till denna välkända kylskåpspoesi, i verkliga livet så ock i fiktionen.
Jon Asp
Finns det verkligen inte någon annan svensk manlig skådespelare, han förekommer ju i de mest skilda rollbesättningar, de flesta är mindre lyckade. Han är en "feelgood" skådespelare allt annat faller platt.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (53 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
