Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Film 2009-12-04 | Uppdaterad 2009-12-04
Den franske regissören Luc Besson fortsätter sin saga om Arthurs äventyr i Minimojernas rike. Arthur (Freddie Highmore) har hunnit bli tre år äldre sedan vi senast träffade honom. Än en gång återvänder han till mormor och morfars hus på landet tillsammans med sina föräldrar, fortfarande med barnets obegränsade fantasi och uppfinningsrikedom i behåll. Nu förbereder han sig för att ta sig tillbaka till underjorden och Minimojerna för att träffa Selenia, ivrigt påhejad av sin äventyrslystne morfar men lika motarbetad av sin mer pragmatiske pappa. Ett meddelande gör att Arthur inser att Selenia är i fara och han måste snabbt transportera sig till den hemliga världen. Men väl där förstår han att det var någon helt annan än Mimimojerna som sänt budskapet och nu möter han många faror och utmaningar från den som lurat honom tillbaka.
Liksom första filmen Arthur och Minimojerna saknar uppföljaren riktig originalitet. Besson kastar in popkulturella referenser för att främja föräldrarna i salongen, men det känns mer pliktskyldigt än förlösande. Bäst fungerar det rent visuella i fantasivärlden, Besson är bättre på att visa sagan än på att berätta den, men den övergripande känslan är att det är ostrukturerat. Inspelningen har tagit åratal och enligt Besson varit minutiöst noga, vilket han berättade förra veckan när han var på besök på Stockholm Filmfestival för att motta Visionary Award. Främst prisades han för sin visuella stil och förmåga att utveckla filmmediet. Det märks tydligt i Arthur och Maltazard, det är det visuella man lagt krutet på. Men sedan Bessons storhetstid på åttio- och nittiotalet, hans konstnärligt bästa tid med filmer som Leon, Nikita, Det femte Elementet och Det stora Blå, har hans spelfilmer inte varit lika bra berättade. Arthur och Maltazard faller lite inom samma kategori film. Visuellt spännande, innehållsmässigt ganska tunt. Magin uteblir.
Och man får inte slarva så arrogant med ett filmslut, det är närmast tjänstefel. Att detta bara är prologen till en kommande final är aldrig så uppenbart men sättet Luc Besson avslutar på är mer än lovligt snöplig.
Jonas Henningsson
Se i stället: Wolfgang Petersens Neverending Story som har all magi och fantasi som Bessons filmer saknar.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA