Film 2010-02-05 | Uppdaterad 2010-02-04
Det finns få regissörer som verkar så hemma i historiens och litteraturens värld som Jane Campion. Hon har tolkat litterära gestalter eller texter många minnesvärda gånger. I Porträtt av en dam, En ängel vid mitt bord och Pianot. Bright Star sällar sig till den skaran och som alltid är det ett starkt kvinnoporträtt i en mansdominerad tid som är utgångspunkt.
Bright Star är ett vibrerande sensuellt kärleksdrama. Fanny Brawne (Abbie Cornish) är dotter i huset där den unge poeten, John Keats (Ben Whishaw) och kompanjonen Charles Brown (Paul Schneider) hyr in sig. Keats ansågs ju sedermera vara en av romantikens centralgestalter, men när han dog tjugofem år gammal 1821 såg han sig själv som en misslyckad diktare. De tre sista åren av Keats liv fick hans poem näring av förälskelsen med Fanny och det är den tiden Campion uppehåller sig vid.
Det är i hög grad oförlöst kärlek, längtan, åtrå i en socialt hårt styrd situation där män och kvinnor levde helt åtskilda liv.
Med deras fysiska närhet ökar förstås attraktionen, men som den kloka släktingen påpekar lakoniskt ”attraktion är en svår sak att uthärda”. Keats är utfattig och inget giftermålsämne för Fanny. Närmast varandra kommer de älskade symptomatiskt nog när de har en vägg eller en fönsterruta mellan sig. Hans katalysator blir poesin, hon tar sin tillflykt i broderiet. Men triangeldramat lurar hela tiden, för Brown kan aldrig matcha Keats talang och ser Fanny som ett hot mot deras liv tillsammans.
Jane Campion utvecklas hela tiden. I Bright Star arbetar hon mycket med små gester, med sökande blickar. Och inte minst med en fantastisk miljöskildring och undersköna bilder. Om det var musiken som förde exempelvis Pianot framåt stämningsmässigt så är det fotot i Bright Star. Sinnligare och vackrare bilder är svårt att skapa.
Jonas Henningsson



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (27 ST.)
ANNONSERA