Film 2010-03-12 | Uppdaterad 2010-03-12
I dokumentären No End in Sight, som Oscarnominerades 2008, beskrivs hur USA förlorade kontrollen över Irak efter invasionen och hur en till en början välvillig civilbefolkning vände sig emot dem.
En av anledningarna var att den amerikanska militären inte stoppade plundringen som pågick. Mängder av dyrbara kulturella skatter förstördes och anarki fick råda utan att någon ingrep. Men det grövsta felet var att man upplöste den irakiska armén. Män som tidigare haft en viktig roll i samhället var nu inte delaktiga i återuppbyggandet av sitt eget land. De var många, besvikna och beväpnade.
Det är i det här inledande skedet av kriget som Green Zone utspelar sig. Fanjunkare Roy Miller (Matt Damon) är i Bagdad för att hitta massförstörelsevapen. Ett livsfarligt jobb men vad som frustrerar Miller mer än riskerna är att hans grupp inte hittar några vapen. Han börjar ifrågasätta tipsen de får från underrättelsetjänsten och svaren leder honom till fler frågor. Snart ifrågasätter han motiven för hela kriget vilket ger honom nya fiender – men denna gång med likadan uniform.
Green Zone är mer av en politisk thriller än en actionfilm. Visserligen har regissören Paul Greengrass (United 93, The Bourne Ultimatum) tagit med sig Matt Damon och gett honom en Bourne-roll, men fokus ligger mer på rävspel än skottlossning. Damon och CIA (när fick de senast vara good guys?) försöker avslöja lögnen som kriget bygger på, medan Pentagon-byråkrater kämpar för att täppa igen alla spår.
Green Zone är bra, snygg och aldrig tråkig. Samtidigt sitter man inte direkt på helspänn. Greengrass må jobba med sitt nerviga, handhållna foto men det blir ändå svårt att bry sig nämnvärt. Roy Miller är stenhård, rakryggad, genomgod och en alldeles för schematiskt framställd hjälte för att vi ska på allvar oroa oss över hans öde.
Nerv, action och politik brukar vara Greengrass grej, han är kanske rentav världens främste på kombinationen, men denna gång kunde han gott ha brett på lite mer. Det politiska spelet i filmen får mycket utrymme men engagerar föga eftersom vi vet hur det slutar. Det visste vi även i United 93 men där satsade Greengrass på rollfigurerna och nerven. Det borde han ha gjort här också.
Nej, The Hurt Locker är fortfarande den bästa Irak-thrillern.
Andreas Degerhammar



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (53 ST.)
ANNONSERA