Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Film 2009-11-27 | Uppdaterad 2009-11-27
Men utan nyanser. Så sammanfattar Jonas Henningsson den tredje och avslutande delen i filmatiseringen av Stieg Larssons Millenuimtrilogi.
Stieg Larssons hysteriskt medieomskrivna Millenniumtrilogi avslutas med Luftslottet som sprängdes. Där andra delen, Flickan som lekte med elden, till stora delar kändes som en transportsträcka stegrar regissören Daniel Alfredsson av nödvändighet tempot i berättandet, nu ska alla bitar falla på plats och förklaras.
Lisbet Salander (Noomi- Rapace) ligger minst sagt pyrt till. Sedan barndomen har hon utsatts för systematiska rätts-övergrepp och många har mycket att förlora på att hon får fortsätta vara fri. Hennes beskyddare Mikael- Blomkvist (Michael- Nyqvist) och hans lilla grupp journalister på samhällskritiska tidskriften Millennium är snart de enda som tror på henne- och vill jobba för hennes upprättelse.
Mot de rättrådiga står de konspiratoriska ränksmidarna, främst Lennart Hjulström som hänsynslös hemlig polischef och Anders Ahlbom Rosendal som den psykopatiske och genomonde psykiatrikern Teleborian. Det är de som tillsammans med Hans Alfredssons gestaltning av lugn och analytisk chef lyfter berättelsen.
Som alltid är det en utmaning att destillera- ner en romans många utvikningar till en fungerande film. En del fungerar hyfsat, Alfredsson lyckas ge många ur det omfattande persongalleriet- plats, kanske för många. Dialogen är bättre än i många svenska thrillers, här får personerna till och med staka sig och säga fel ibland, precis som i verkliga livet.
En del fungerar sämre.- Det är mycket som ska hinnas förklaras, många trådar som ska följas upp och knytas ihop, det hade varit bättre att gallra- mer. Bihandlingen om den rågblonde mördartorpeden kunde fått stanna- på klippbordet, den utvikningen för inte handlingen- någonstans. Känslan av att man ser en episod av en tv-serie och inte en spelfilm på bio går heller inte att skaka av sig.
Det som kanske är allra mest övertygande med Stieg Larssons böcker och som gör att de känns trovärdiga är berättelsens många sidor, allt är inte svart eller vitt i livet eller i samhället, det är nyanserna som gör att vi tror på det vi ser. Det lyckades Niels Arden Oplev som gjorde- första filmen förmedla bättre. En anledning till framgångarna är också att kvinnorna äntligen får chansen att tvåla dit maktens män i allmänhet och män som hatar kvinnor i synnerhet, Larsson står obönhörligen på kvinnornas sida. Den långa rättegångsscenen i avslutningsfilmen är en skickligt konstruerad, stillsam hämndscen.
Jonas Henningsson
Se i stället: Män som hatar kvinnor – inledningsfilmen i trilogin står sig definitivt bäst.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA