Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Film 2008-11-20 | Uppdaterad 2008-11-20
2008 kommer att bli det bästa svenska filmåret på mycket länge. Jens Jonsson, Tomas Alfredson och Jan Troell har alla gjort kvalitativa, till stor del originella filmer som hyllats och vunnit priser på filmfestivaler världen över. Ytterligare en man (trots försök till att utjämna genuskvoten bland svenska filmare lyser de kvinnliga regissörerna av internationell klass ännu med sin frånvaro) står nu på tur att inta svenska biografer.
Ruben Östlund, regissör?Född: 1974, på Styrsö i Göteborgs skärgård.?Utbildning: Registudier vid Högskolan för fotografi och film i Göteborg.?Regi i urval: ”Låt dom andra sköta kärleken”, kortfilm, 2000. ”Familj igen”, kortfilm 2002. ”Gitarrmongot”, 2004. ”Scen nr: 6882 ur mitt liv”, kortfilm 2005. ”De ofrivilliga”, 2008.
Kanske handlar det om den mest egensinniga av dem alla. Ruben Östlunds De ofrivilliga mottogs nästan uteslutande med lovord i Cannes tidigare i år och är redan såld till ett femtontal länder. I dag visas den inom tävlan på Stockholm filmfestival, följt av biopremiär över hela landet 28 november. Ruben Östlund är av förståeliga skäl ett okänt namn för många. Trots att långfilmsdebuten Gitarrmongot på många sätt var ett stycke lysande samtidsskildring, sågs den endast av ett par tusen på bio. I dagarna tillägnas han en retrospektiv på cinemateket i Stockholm, vilket är högst sällsynt för en regissör med bara två långfilmer i cv:n. Dock har den 34-årige Göteborgsfilmaren redan gjort sig ett internationellt namn för sina kortfilmer. I helgen visades flera av dem tillsammans med nämnda långfilmer även under en filmvecka på Paris vänstra strand.
Med tanke på dessa nobla sammanhang är det också hög tid att en större publik får upp ögonen för Ruben Östlund, inte minst eftersom hans verk så starkt talar om och till det samtida Sverige. I De ofrivilliga skildrar regissören fem fristående delar som går omlott och förenas i sin belysning av gruppens påverkan på individen.
På en 60-årsfest får födelsedagsbarnet själv en raket i ögat men hämmad av sammanhanget vägrar den omutlige patriarken att uppsöka sjukhus. I en stuga på landet återses ett gäng grabbar runt 30 för att aktualisera tio år gamla kompisvanor. På ett flickrum utövar två unga tjejer sexiga poser framför webbkameran innan en dyblöt tonårsfylla i sommarnatten tar över. I ett lärarrum tvingar en uppfordrande kvinna sina kolleger till delikat självrannsakan. På en buss begår aktrisen Maria Lundqvist ett mindre brott som hon dock ska få ångra stort.
- Alla scener kommer från min absoluta närhet. Anledningen till att De ofrivilliga har de här fem olika episoderna var att jag ville belysa grupperspektivet från fem olika håll. Jag ville visa att gruppen är något fundamentalt man måste förhålla sig till som människa, säger Ruben Östlund.
Han dröjer kvar vid sina karaktärer, vänder ut och in på situationerna innan de ställs på sin spets. Till slut vet inte personerna hur de ska agera i förhållande till omgivningen och de förväntningar som finns där. Friheten förblir en illusion.
För att få till det naturalistiska skådespelet var upprepning ledordet. Ruben Östlund berättar om en bild per inspelningsdag, där en enskild krävde som mest 60 tagningar.
- Det som ska vara med i filmen måste uppstå på inspelningsplatsen. Och gör det inte det kan det inte heller vara med i filmen. Jag improviserar, skriver om idéer efter hand, tar intryck från inspelningen. Egentligen förstår jag inte hur det ska gå till annars. Öppenheten för att omvärdera sin egen bild är ju någonting som gör att processen fortfarande pågår.
Den omsorgsfulla arbetsmetoden, de långa statiska tagningarna, liksom det konsekventa bruket av okända aktörer, delar Ruben Östlund i mycket med en av sina stora inspiratörer, Roy Andersson.
- Jag har ett problem med en skådespelare som i en film spelar advokat, nästa film präst, nästa film något annat. För mig skapar det ett filter av fiktion som gör att jag blir mindre berörd. Det är därför Maria Lundqvist spelar skådespelare, hon skulle inte kunna vara med som en icke känd person.
Inte minst produktionmässigt har Ruben Östlund dragit lärdom av Roy Andersson. Båda verkar i ett slags utanförskap i den svenska filmbranschen, vilket utan tvivel har del i deras originella uttryck. Där Andersson sedan länge odlat sin stil inom den inofficiella filmskolan Studio 24 i Stockholm, driver Östlund Göteborgsbolaget Plattform tillsammans med Erik Hemmendorff, hans följeslagare från filmhögskolan som också är producent och medförfattare till De ofrivilliga.
- I svensk film är det väldigt långt från intryck till uttryck. Man kan få en idé och så avgörs det först tre år senare om den får göras eller inte. Det är ett väldigt slöseri med resurser, med energi, säger Ruben Östlund. När vi började ville vi själva vara producenter. Vi upplevde också att branschen ofta skalade av det som var avvikande eller kantigt med en regissör, i stället för att fokusera på att behålla det.
Vi vill skapa utifrån våra egna erfarenheter i livet, inte från en filmisk värld. Jag har aldrig varit cineast eller särskilt intresserad av film, däremot av rörliga bilder. Jag tittar väldigt mycket på Youtube.
En av de mest provocerande akterna i De ofrivilliga uppstår när en principfast busschaufför vägrar att fortsätta resan efter att en gardinstång på toaletten gjorts sönder.
- Efter en visning pratade jag med Philippe Bober, en av filmens producenter. I Frankrike upplever man fenomenet mer absurt. Enligt honom skulle de aldrig ha accepterat att busschauffören stängt av bussen; de skulle ha slagit ihjäl honom, säger Ruben Östlund. England, Australien, Japan och så Norden verkar ha det gemensamt att det finnas en jävla rädsla för att tappa ansiktet. Hedern, att upprätthålla en bild av sig själv, man är rädd för att göra bort sig.
- Men sen finns det något annat också. Den här reklamkampanjen, En Svensk Tiger, som man hade under andra världskriget, jag har alltid trott att den gick ut på att man skulle bevara statshemligheter, men den gick ju lika mycket ut på, om inte mer, att svenskar inte skulle yttra sig politiskt över huvud taget. Vad vi än tyckte så skulle vi hålla käft för att slippa bli inblandade i kriget. Helt sjukt feg hållning, säger Ruben Östlund.
Så vad är då ambitionen med ditt filmskapande?
- Att det ska vara roligt och lustfyllt, att jag inte ljuger. Det lustfyllda för mig är att skapa nya bilder ur tillvaron, jag ser inga förtjänster i att återupprepa det som varit.
Jon Asp
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
