Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Film 2009-12-11 | Uppdaterad 2009-12-11
Känsliga kameleontregissören Ang Lees senaste film utspelar sig i pastellfärgad amerikansk landsbygd i delstaten New York.
En stilla idyll som snart ska utgöra skådeplats för musikhistoriens mest betydelsefulla gig, Woodstockfestivalen, dit nära nog en halv miljon hippies vallfärdade för tre dagar av musik och fred 1969. Fokus för regissörens intresse ligger dock inte så mycket på själva konserterna, utan på dagarna före och inte minst på de människor som gjorde festivalen möjlig. Manuset, av Lees parhäst James Schamus, bygger på en självbiografisk bok av Elliot Tiber.
Efter en tid som famlande konstnär i NYC återvänder favoritsonen Elliot till föräldrahemmet och det bedagade motellet El Monaco. Med lagom popnördig uppsyn, som tagen ur valfri Wes Anderson-film, slits han mellan självförverkligande och hatkärleken till sina oförbätterliga päron. Modern bedriver motellet med järnhand inför en sinande skara. All motgång betraktar hon som konspirationsteorier mot deras judiska släkte, alltmedan fadern förblir passiv. Elliot gör allt han kan för att rädda bankrutten, dock utan uppskattning och allt mer illusionslös.
När så världsvana festivalarrangörer besöker trakten för terrängsondering får Elliot en helt central roll. Sedan tidigare involverad i mindre musiksammankomster är det han som föreslår en mjölkfarmares ängar som plats för festivalen och El Monaco som nav för festligheterna. Idén gillas; snart vänder frisinnade hippies upp och ned på tillvaron för snarstuckna invånare i bygden, allra mest för Elliot och hans föräldrar.
Många kufiga karaktärer och händelser ska hinnas med. Det blir, minst sagt, lite för mycket av det goda. Grannladans himmelska teaterkollektiv med stränga stripbehov; Koreaveteranen som sadlat om till ekumenisk kärlekstransa (Liv Schreiber); Vietnamveteranen Billy som läker uppväxttrauman på festivalhöjdens lervälling (Emile Hirsch); Elliot själv som finner ny styrka under psykedeliskt lsd-täcke; eller hans gudsförgätna målsmän som slutligen går bananas på haschbrownies. Excesserna till trots så blir filmen ganska långtråkig, i sina bästa stunder småtrevlig, ofta lika godtyckligt gestaltad som filmens planlösa ansats till simultan splitscreen.
Att ta Woodstock som förevändning för att berätta om hämmad uppväxt och en försenad sexuell release, kan tyckas föredömligt på papperet. Med facit i hand förefaller dock idén bara enkel och krass. Som så ofta när sprängfylld populärkultur ska översättas till film blir utfallet platt. I årets Cannestävling var Taking Woodstock kanske det allra minst värdiga bidraget; efter storverk som Brokeback mountain och Lust, caution att betrakta som regissörens förspillda sidotripp.
Jon Asp
Se hellre: Shortbus (2006), likaledes lättviktig, men mer uppriktig film om sexuell frigörelse bland udda själar New York.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA