Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Film 2011-12-02 | Uppdaterad 2011-12-02
Miranda July är den självklart mångsidiga konstnären som tidigare begåvat såväl filmen som litteraturen med fina alster.
Egen men helt rätt i tiden tycks hon särskilt lämpad att skildra västerlandets utanförskap i gränslandet mellan borgerlig bekvämlighet och världslig medvetenhet – från hanteringen av människor i intimsfären, till ekologiska bekymmer, till svår klimatångest. Människor som har förtvivlat svårt att förena ideal med vardag, som känner att tiden rusar ifrån dem. Människor som paralyseras i ett kontaktlöst liv som definieras av Youtube och Facebook – minns bland annat de unga flickorna besatta av den perfekta avsugningen från Me and you and everyone we know.
Där nämnda debutfilm skildrade möjligheterna till ett kärleksmöte ställer The Future åskådaren inför en relation på upphällningen. Rätt bohemaktiga 30-plusparet Sophie (Miranda July) och Jason (Hamish Linklater) för en enformig tillvaro, klamrandes endast efter sina laptops. De är missnöjda över hur livet utvecklat sig, trodde att de skulle göra något viktigare, eller i alla fall att de skulle vara lite rikare. Dock har de bestämt sig att äntligen adoptera – ett djur. En månadslång väntan på en katt vid namn Paw paw antas markera övergången till det definitiva vuxenlivet.
Liksom Julys tidigare verk blir The Future en form av balansakt. Viljan att förena magisk realism med social kritik, kvasivisionär dagbokspoesi med knasig situationshumor fungerar bara i små stunder, oftast inte alls. Stilen, hämtad från den samtida konst ur vilken July själv härrör, provocerar fram ett skissartat vinjettberättande som saknar helhet och förmodligen hade fungerat bättre som kortfilmer eller på ett galleri.
Regissörens originella uttryck tycks ha stelnat till manér, tydligast illustrerat i kattens knarriga berättarröst, mer än lovligt enerverande. Liksom filmens kroppsliga besatthet där July, till synes i otakt med sin karaktär, framhärdar i minimal kostym. Filmens 90 minuter –slutligen en väl sökt sorgesång över informationssamhällets många ensamma – känns därmed ovanligt långa.
Jon Asp



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA