Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Film 2012-01-13 | Uppdaterad 2012-01-13
Filmer som på olika sätt handlar om en filminspelning – den regelrätta metafilmen – äger sin beskärda del av filmhistorien, med verk från både nu och då.
Filmer som på olika sätt handlar om en filminspelning – den regelrätta metafilmen – äger sin beskärda del av filmhistorien, med verk från både nu och då. Några av stilartens främsta övningar tillhör Godard och Truffaut. Om dessa den franska nya vågens mästare under 60- och 70-talet lät iscensätta självreflexiva inspelningar menade som lika delar satir och romantik, gör den spanska Till och med regnet snarare anspråk på genrens mer samhällsinriktade potential.
Bolivia, år 2000. Det börjar med en casting där hundratals lokalinvånare, barn som gamla, står i kö för en statistroll i ett kontroversiellt epos om Columbus och Europas materiella och religiösa annektering av indianernas gemenskap. Vana vid att strida för sin rätt tvingar samtliga uppradade sig in i produktionen, trots att bara bråkdelen behövs. Producenten är upprörd över regissörens välvillighet – en upprördhet som successivt, efter ideliga mödor och våndor, övergår i ett medvetandegörande där själva inspelningen slutligen blir sekundär. Medan filmteamet störs av olika tillstötningar kämpar befolkningen för sina sista privilegier, rätten till en egenhändigt utgrävd vattenförsörjning. Ur det sistnämnda kommer filmens titel, Till och med regnet (vill alltså den förtryckande militärstaten lägga beslag på).
Inte utan förenkling framställer den spanska regissören Icían Bollaín filmteamet som en provkarta på postkolonialismens olika temperament: producenten som resolut pragmatiker, den spritglada stjärnaktören som ogenerad sanningssägare, regissören som naiv altruist. Med risk för att bli didaktisk reser filmen frågor inte bara om övergrepp från 1400-talets lämningar, utan också om en samtida filmsituation? Är detta att göra film – filmer som behandlar människor som vanligtvis inte står i händelsernas centrum – synonymt med att vara humanist? Står ambitionen att berätta om missförhållanden automatiskt i kontrast till filmens inneboende struktur, med dess hierarkier och olika behandling.
Den självreflexiva hållning som Till och med regnet återkommer till – och i ett större sammanhang filmkonsten allmänt – är huruvida den faktiskt äger sitt existensberättigande, eller om den snarare bidrar till att cementera djupt rotade orättvisor, blott genom att föra ämnet på tal, men också genom de pragmatiska beslut som i stort sett varje filmproduktion är beroende av.
Att filmen delvis kompenserar komplexitet med den privilegierade mannens förutsägbara omvändelse- och uppenbarelsepsykologi – om än hitom gränsen för det spekulativa – fråntar inte dess kvalitet som väl spelad och utförd, såväl sevärd som tänkvärd.
Jon Asp



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA