Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Film 2012-02-07 | Uppdaterad 2012-02-07
Den 35:e upplagan av Göteborg filmfestival, som avslutades på måndagen, går sannolikt till historien som en av de kallaste. Möjligen är det ett kulturpolitiskt tecken i tiden; den som vill se världsomspännande kvalitetsfilm på stor duk ska inte komma undan lätt.
Festivalens kanske starkaste upplevelse var Once upon a time in Anatolia, ett helt igenom märkvärdigt filmpoem som över nästan tre timmar breder ut sig över hisnande turkiska bergslandskap. Bildkonstnären Nuri Bilge Ceylan har för vana att måla sina filmer i mörkt himmelska färger – stiliserade tavlor inte utan drag av undergångsstämning. I Anatolien färdas tre bilar – med åklagare, polis, läkare, gärningsmän – på en nattlig odyssé på spaning efter en död kropp. Existentiell vardagsabsurdism blandas med oförglömliga avståndsbilder, där fordonen syns som små glödande klot.
Filmen vann jurypriset i Cannes förra året men saknar svensk biodistribution. Digitala cinefiler kommer att kunna importera filmen på dvd eller strömma den på nätet. Men för filmer av dessa mått är bioduken ojämförlig som fönster, och i detta spelar filmfestivalen en ovärderlig roll, även om biomonopolet gör att festivalerna i både Göteborg och Stockholm allt oftare tvingas visa främsta vara i illa rustade föreläsningssalar.
Om nämnda turkiska storverk är omfångsrik i stil och uttryck använder en annan roadmovie, den argentinska debuten Las Acacias, färre medel som den färdas i lastbil från Paraguay till Buenos Aires. Mellan en chaufför och en liftande kvinna blir hennes nyfödda barn länken – en ögonöppnare i en värld som utmärks av stigande kontaktlöshet. Under 85 minuter, med några korta stopp och denna välkoreograferade halvårsdotter som social katalysator, följer kameran en stilla, oftast ordlös färd. Likväl är det högdramatiskt hela vägen och Las Acacias är en liten, storartad debutfilm.
I en annan av festivalens höjdpunkter, det franska relationsdramat Slåss för livet, står ett annat spädbarn i centrum. Kort efter första kärleksmötet får Romeo och Julia en son, som senare visar sig ha en hjärntumör, vilket blir början på en lång kamp. Genom yster berättarglädje och finstämd lätthet – med lämningar från den franska vågen – öppnas för ett brett tolkningsspann som helt på tvärs med genrens vanliga stämningsläge reser frågor om mål och mening i tillvaron.
Från svensk horisont visade sig också flera glädjeämnen i Göteborg. Inte minst tjugotalet mil söderut vid Hovs hallar, samma dramatiska klippor från vilka Ingmar Bergman en gång iscensatte filmhistoriens kändaste schackduell. Axel Peterséns debutfilm Avalon lever med råge upp till det goda förhandsryktet, även om filmen gick lottlös ur den nordiska tävlingen. I skuggan av Max von Sydows dödsridne kavaljer i Det sjunde inseglet gör Johannes Brost en vinddriven lycksökare som just blivit av med sin fotboja men vars tid på jorden tycks likaså utmätt. Brost, liksom hans brackiga medspelare i Båstads nattliv, är lika kongenialisk som nyckelscenerna i Måns Månsson nationalromantiska foto är minnesvärda. Avalon är ett nattsvart vykort från den vackra Bjärehalvön.
Visuellt övertygande
var även Pojktanten, där regissören Ester Martin Bergsmark riktar kameran mot sig själv och själsfränden Eli, från vilken han bland annat snott filmens titel. Genom att växla dokumentära badkarssamtal med regisserade episoder ur en pojktants uppväxt berättar filmen om att vara fången i sin egen kropp och i samhällets tvådelade könsindelning. Att filmen bland annat vann det nordiska publikpriset – en förärelse som vanligen går till långt mindre experimentella verk – vittnar om en festivalpublik i behov av en originalitet som den vanliga biorepertoaren erbjuder allt mer sällan.
JON ASP



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA