Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Galej 2008-08-22 | Uppdaterad 2008-08-22
I över tio år har han varit alla svårmodiga poeters bästa vän. Och typ hela resten av Sveriges också. Vi följer här hans väg från en dans med svåra steg till en bredbent arenarock.
Han har skapat en myt kring sig själv, den gode Lasse. Inga intervjuer gör han och han är noga med vilka sammanhang han ska synas i. Samtidigt har vägen från svårmodig underground-man till arenarockens mästare varit ganska rak. I sommar har Lars Winnerbäck tillsammans med ett stort gäng av Sveriges namnkunniga artister åkt land och rike runt med en turné som hjälpt till att ge bokningsbolaget United Stage den bästa försäljningssommaren någonsin. Och mycket tack vare Lasse som sålt 120 000 biljetter till sina konserter.
Just nu är det med andra ord ganska långt från obskyra spelningar med punkbandet Snoddas i det extremt tidiga 1990-talet i Linköping.
Men det är en ganska kluven bild som dyker upp när man tittar närmare på mannen.
I sitt sommarprogram i somras ägnade han större delen av programmet åt att prata om ångesten i att handla på Konsum och att i mediernas ögon bli någon man inte är. Programmet kretsade kring hur det är att vara mitt i medierna, och kanske också vilja vara det, samtidigt som man kräks på bilden av sig själv, när man inte ens själv vet hur den där bilden egentligen är.
Den här sommaren gjorde Lars Winnerbäck också en enda intervju, med Jan Gradvall i tidningen Sonic. Det var den första på fyra år och det blev en resa genom tiden.
En intervju som väldigt tydligt visar på den kluvenheten, i att vilja berätta allting för hela världen genom musik och texter men samtidigt inte vilja synas alls.
Och någonstans i den där Sonic-intervjun blir det tydligt varför han blivit så stor. Med texter om nyponbuskar och en förlorad barndom får han alla oavsett ålder, yrke och bakgrund att få klumpen i halsen. Och inse att man aldrig någonsin kommer komma tillbaka, oavsett om det gäller förhållanden eller eftermiddagsfika. Eller som han själv väljer att uttrycka det:
– Jag vet egentligen inte varför man refererar till sin barndom på ett sorgligt sätt. Det var egentligen inget som var trasigt i min barndom. Men ändå känns det så såhär i efterhand.
Lars Winnerbäcks musikaliska karriär började när han som tioåring i mitten av 1980-talet började spelade trummor i kommunala musikskolan, han tröttnade snabbt på formen och skapade tillsammans med två vänner Snoddas. Ett punkband som blev lokalkändisar och vann talangtävlingar. 1994 släppte han sin första demo Lars och mina damer och herrar.
En demo med texter fyllda av älvor och änglar, med trubadurhåret i högsta hugg och en underdog-mentalitet i Ola Magnells anda.
Och så fortsatte det, han släppte så småningom tre fullängdare som fick alla hårt förälskade tonårspojkar med hjärtat till vänster att verkligen vilja bli Lasse. Men pojkarnas morsor hade inte mycket till övers för Linköpingspojken, inte förrän han släppte plattan Kom, 1999.
Det var då någon gång han fick sitt stora genombrott, en platta som någonstans släppte på finurliga ordvrängningar och släppte in det bombastiska med raka refränger och ett mer direkt tilltal. Älvorna försvann mer och mer och Ola Magnell och poetiska metaforer fick mer och mer ge vika för rak Springsteen-rock, rejäla låtar om att aldrig någonsin hitta hem och kanske inte ens vilja det.
Men alla fans har inte följt med på tåget, genom åren har han fått den klassiska skiten om att han sålt sig och att han klippt sig och det ena med det tredje.
Visst finns det en paradox i att vägra ge intervjuer, och att i de intervjuerna säga att man aldrig mer vill ha ett hem, samtidigt som man gör låtar som ligger etta på Svensktoppen och håvar in grammisar och priser i parti och minut. Men precis som med Håkan Hellström finns det något hos Lars Winnerbäck som talar så till den svenska själen, kanske är det det uttjatade vemodet, eller en längtan som aldrig kommer hem. Ett är dock säkert, varje turnésommar föder nya fans, som i sin tur föder nya barn, som så småningom kommer hitta till Lasse, oavsett om det är en Lasse från 1994 eller en Lasse från 2008.
Tuva Klinthäll
tuva.klinthall@smp.se
Telefon: 0470-77 05 26
Fler bilder finns på min hemsida. Gå gärna in där och skriv i boken efter ni sett bilderna.
www.fotomojje.webs.com
Galej är Smålandspostens nöjesbilaga. Vi guidar dig genom hela länets nöjes- och kulturliv och skriver om alltifrån barliv, bartenders och baristor till film, teater och konst. Och om aktuella artister förstås.
Kristina Bingström , redaktör, 0470-77 06 27
Kontaktinformation Galej
galej@smp.se
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
