• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Årets bästa skivor

Galej 2009-12-11 | Uppdaterad 2009-12-11

Foto: Sandy Kim

Girls gjorde årets album med sin skiva Album.

LäS MER

• Bästa låtarna 2009 enligt oss
• Här är hela listorna

1. Girls: Album
(Fantasy/Border)

Vilken story, va. Christopher Owen föddes in i den extrema kulten Children of God, simmade runt i diverse drogträsk innan han slet sig loss för att leva på gatan vid sexton års ålder. Christopher- Owen kan smärta. Han är rockmyten och den lidande konstnären personifierad.

Men på Girls debut har han, tillsammans med Chet JR White, gjort upp med sitt förflutna och karvar undersköna, hoppfulla sånger som spänner från Buddy Holly-rock till Spiritualized-doftande gospel-epos och tidiga Elvis Costello-fanfarer. Kombinationen av nästan bedrägligt Peter Buck-simpla ackordföljder, dimmiga väggar av feedback, kaliforniska popmelodier, surfgitarrer och Owens dåsiga sångstil, som låter som om han svarar på en fråga du gav honom i går, ger ett strålande, ja fabulöst, resultat.

Öppningsspåret Lust for life slår an den svepande, hippielika tonen, innan elva sånger springer hand i hand med dig genom ett sepiatonat solljus av hjärtesorg, kärlek, ensamhet och festande.
Inspelad i sovrum och replokaler genom undermålig utrustning, får du känslan av att Album kunde ha blivit ännu bättre om den hade givits en mer luxuös inramning. ”Den kunde ha blivit Pet Sounds”, har de själva sagt i en amerikansk tidning.
Men, håll era hästar, plattan har alla förutsättningar att bli en modern klassiker oavsett.

Jonas Allgulin

2. The XX: XX
(Young Turks/Playground)

Fyra svartklädda, bleka, brittiska konstskolestudenter i 20-årsåldern gjorde hösten ovanligt välkommen. På debutskivan klär de av modern r'n'b, klubbmusik, postpunk och goth in på bara skinnet. De sammanfogar sedan beståndsdelarna till det stillsamt svängigaste, mest minimalistiska och vackraste popalbum 2009 hade att bjuda på. I förgrunden finns hela tiden barndomsvännernas Romy Madley Croft och Oliver Sims återhållsamma växelsång. Det spelar egentligen ingen roll vad de sjunger, deras röster skapar ändå det här årets mest gripande relationsdrama.

Andreas Westergren

3. Wilco: Wilco (The album)
(Nonesuch/Warner)

Det är lätt, luftigt, mjukt och mycket somrig pop – men också med countrydofter från tidiga år. Och det är ett vinnande recept. Chicagosextetten har rensat bort de senaste årens mer experimentella ljudbild och istället koncentrerat sig på låtarna och livekänslan under inspelningen. Tillbaks till rötterna helt enkelt. Wilco (The album) är förmodligen den mest lättillängliga skiva Wilco någonsin har gjort, och de befäster därmed sin ställning som ett av de riktigt stora popbanden.

Anders Tapola

4. Deportees: Under the pavement – the beach
(Virgin/EMI)

Deportees har gjort stor musik förut. Bland annat på den första singeln, politiskt laddade soulpärlan Arrest me 'til it hurts 2004. Men på tredje skivan föll varenda pusselbit på plats. Peder Stenbergs distinkt ljusa röst ledde resten av Umebandet till precis rätt hörn av musikhistorien och musikframtiden. Till soulrocken, till countryn, till Dexys, till Popsicle, till Prince, till discon, till funken. Och framför allt till hjärtat och till att vilja säga något om vår samtid och ge hopp om att saker går att förändras. Vi behövde Deportees i år.

Helena Söderlundh

5. Anna Järvinen: Man var bland molnen
(Häpna/Playground)

Hon var självklar redan på solodebuten Jag fick feeling 2007. På uppföljaren Man var bland molnen befäste Anna Järvinen sin egen genre. Det ord som beskriver musiken bäst är att den är nära. Nära i rösten, nära i melodierna, nära i det hon berättar. Dungensamarbetet från första skivan fortsatte på den andra genom att Dungens frontman Gustav Ejstes producerade. Tillsammans frågade de oss Är det det här det hela handlar om? i psykedeliablueskostym och avslutade med överjordiskt vackra valsen Nattmusik. Och gjorde [ingenting]-Christopher Sanders Äppelöga så att det blev vår hela året.

Helena Söderlundh

6. JJ: No. 2
(Sincerely yours/Border)

Så luftigt somrigt skimrande stranddrönande småfebrig skönsamplande electropop. Lagom lojt löst i kanterna och alldeles egendomligt underbart. Som en hägring ungefär. Vem, eller vilka, JJ är är dolt i dunkel. En trolig gissning är att mantalsskrivningen är någonstans vid västkusten runt Göteborgstrakten. Där finns i alla fall skivbolaget Sincerely Yours som även ger ut The Tough Alliance. Men det här låter lika mycket Malaga eller Marrakesh.

Anders Tapola

7. Perssons Pack: Öster om Heden
(Capitol/EMI)

Perssons Pack 2009. Det kunde ha varit så fel. Men blev så rätt. Per Persson samlade sina mannar, plockade in Love Antell från Florence Valentin, och slog dunster i ögonen på oss med comebackalbumet Öster om Heden. Packet gav oss folkrock från Hälsingland med dragspel och bultande hjärta, precis som det alltid gjort, men det lät också nytt och så fruktansvärt på riktigt: "Sångare utan orsak, borde inte sjunga alls". Skivan kom i snösmältningens februari och med molligt dragspel och hookiga refränger höll den hela vägen in i december.

Helena Söderlundh

8. Taken by Trees: East of Eden
(Rough trade/Border)

Den före detta Concretes-sångerskan Victoria Bergsman drog till Pakistan när det var dags att spela in sin andra skiva som Taken by trees. Tillsammans med gitarristen Andreas Söderström, tillbakalutade producenten Dan Lissvik från Studio och ett gäng lika lokala som illegala sufimusiker skapade hon en platta där drömska popmelodier möter Ali Baba en stjärnklar natt i öknen. Omedvetet eller ej, men Watch the waves, en av årets allra bästa låtar, är i all sin stillsamma enkelhet som en liten provkarta över det som har varit bra med 2009.

Andreas Westergen

9. Animal Collective: Merriweather post pavilion
(Domino records/Playground)

Fick man bara ta med sig en skiva från 2009 till framtiden skulle det bli den här. Hipsterkvartetten – eller hur många de nu är? – Animal collective fyller sin nionde platta med så mycket ljud, infall och lust att det aldrig riskerar att få en bäst före-stämpel. Tribalrytmer, skruvad elektronika, stämsång, knas och galenskap spatsera armkrok i något som skulle kunna se ut som den mest förvirrade manifestation världen har skådat. Men det finns alltid en sammanhållande melodisk skatt och väntar under all karnevalsyra. 2010-talets Beach boys är här.

Andreas Westergren

10. Richard Hawley: Truelove's gutter
(Mute/EMI)

På sjätte soloalbumet fortsätter tidigare Pulp-medlemmen Richard Hawley att sätta Sheffield på den musikaliska världskartan. Det är mörkare och mer minimalistiskt än tidigare, men lika varmt, trösterikt och kärleksfullt som förr. Hawley är inte bara en av vår tids absolut största crooners. Han är också en historieberättare av rang med ett sällsynt stort socialt patos. Rösten blir om möjligt ännu bättre med tiden. En perfekt mörk baryton helt enkelt, med den alldeles rätta patinan.

Anders Tapola

11. Fever Ray: Fever Ray
(Rabid/Border)

Karin Dreijer är en kvinna att beundra, älska och vara något avundsjuk på. Hon är så begåvad så att jag får ont i kroppen och när hon släpper sin solodebut under sitt alias Fever Ray visar hon hur härlig, suggestiv och sexig electronica kan bli. Det ligger nära The Knife men det är ändå ett helt eget tilltal. Visst kan man bli kåt av musik och den här plattan är en riktig pulshöjare. Det är mörkt, svart och otroligt medryckande. Särskilt If I had a heart och Seven. Låtar att ligga till.

Tuva Klinthäll

12. Lily Allen: It's not me, it's you
(Parlophone/EMI)

Intellektuella bombnedslaget Lily Allen följer upp sensationen Alright, Still från 2006 med en uppvisning i streetsmart pop. Inte samma upercut som debuten, men en lite underskattad platta som stått sig väl under året. Nu tar hon sig an de större- ämnena som den ytliga- kändis-kulturen, George W Bush, Gud och förhållandet till pappan bredvid sina skarpa, romantiska vardagsobservationer. Som vanligt lyfter- hennes arty och edgy anslag flera nivåer- över den mainstreamklick som hon på samma gång är en del av.

Jonas Allgulin

13. Phoenix: Wolfgang Amadeus Phoenix
(V2/Bonnnier Amigo)

De franska stilisterna valde att på sin fjärde platta sammanfoga hela sin tioåriga karriär. Från deras banbrytande, softrockiga debut United via 2004 års vansinnigt snygga, electrofunkiga Alphabetical till den senaste, tre år gamla och betydligt smutsigt rockigare It's never been like that. Resultatet är alldeles utsökt. Här finns dansstompiga hiten Lizstomania, balladen Rome som utvecklas till en skostirrande rundgångsvägg, klubbvänliga Fences, krispiga 80-talsgitarrer och fransk dandyism. Allt, förstås, med Phoenix briljanta känsla för popmelodier i centrum.

Andreas Westergren

14. Jenny Wilson: Hardships!
(Gold medal/Playground)

Jenny Wilson släppte andra skivan Hardships i år. Vi minns henne från insomnade popbandet First floor power och vi minns henne från debutskivan Love and youth. Och den förtrogne lyssnaren känner igen sin Jenny. Men det är än mer känsloladdat och bombastiskt på Hardships. Jenny WIlsons fantastiska röst tillsammans med stråkar och härliga ljudbilder skapar en härlig varitékänsla som förgyllde 2009 på ett fantastiskt bra sätt. Här visar Jenny Wilson att hon är en av de främsta artisterna i Sverige i dag.

Tuva Klinthäll

15. Port O'Brien: Threadbare
(Cityslang/Bonnier Amigo)

Frontpersonerna, Van Pierszalowski och Cambria Goodwin, är båda säsongsarbetare i Alaska. Han på sin fars fiskebåt, hon på ett bageri. Det är kanske den karga miljön som formar detta alldeles speciellt sträva, vackra, vemodiga och ändå svängiga sound hos detta Kalifornienband. Där Alaskas vindpinade salta vågor möter Kaliforniens surfbränningar, där har Port O'Brien hittat ett alldeles eget uttryck. Det här är moderna sjömanslåtar i ny indieförpackning.

Anders Tapola

16. Thåström: Kärlek är för dom
(Universal)

Det är något med honom som gör att hela livet känns större. När han tidigt i år släppte Kärlek är för dom lyckades han igen. Blandningen av det nästintill pekorala men ändå rätta anslaget gör att det blir innerligt, nära och kärleksfullt. På Kärlek är för dom finns det klockrena klassiker som just Kärlek är för dom som tydligt beskriver den där känslan av att längta efter en kärlek som nog inte finns på riktigt eller i alla fall inte för sådana som oss. Och Kort biografi med litet testamente som enkelt beskriver Thåströms liv på ett fantastiskt sätt.

Tuva Klinthäll

17. Wavves: Wavvves
(Häpna/Playground)

San Diego-ynglingen Nathan Williams gör brötig noisepop i en härligt otyglad diy-anda. Tänk dig My Bloody Valentines och Jesus And Mary Chains sprakigaste ögonblick - körda genom ytterligare ett par distboxar. Det går inte att trasa sönder ljudet mer utan att dränka det melodiska. Det som gör att man gärna återvänder till Wavvves är att det under den kaotiska ytan döljer sig ljuvliga poplåtar där indie möter surf. Wavvves är det definitiva lo fi-albumet.

Bo Ströberg

18. Castanets: Texas rose, the thaw & the beasts
(Asthmatic/Border)

Raymond Raposa från San Diego fortsätter att utforska den mörka och experimentella Americanan och folkfreakmusiken. Han är ständigt på väg, alltid på resande fot. Förra gången låste han i sig på ett motellrum i den lilla staden Overton i Nevada och spelade in City of Refuge. Denna gång, på sitt sjätte album, har han tagit med sig ett helt band in i studion. Och han är fortfarande en alldeles egen röst i denna tradition. En av de ensammaste röster man överhuvud taget kan tänka sig.

Anders Tapola

19. Fontän: Winterhwila
(Information/Border)

Att bejaka det man gillar, om det så handlar om förbjudna 1980-talshits eller obskyr psykedelisk rock, har utgjort en betydelsefull våg inom den internationella dansmusiken de senaste åren. Ljusskygga Göteborgsduon Fontän gör precis det. På deras andra album samsas kärleken till Pink Floyd med försiktig disco, folkrock och kraut i en mörk och långsamt böljande eskapism. Det är episkt och suggestivt. Och hypnotiskt från början till slut.

Andreas Westergren

20. Beak>: Beak>
(Invada/Border)

Detta är den skiva jag lyssnat allra mest på i år. Och det är lite ironiskt, för min första reaktion var ett hopplöst suckande över klantiga epigoner. Sedan insåg jag att Beak> - Geoff Barrows (Portishead) nya projekt - till skillnad från merparten krautinspirerade grupper, faktiskt knäckt musikformens formel, tagit sig in i dess hemliga rum. Små otajtheter och dissonanser var en del av krautens groove och det amatöristiska det som skilde den från samtida brittisk och amerikansk progg. Till formen lånar Beak> krautens uttryck men musiken har den kvalitet som gör den tidlös. Magin.

Bo Ströberg

21. Bosque Brown: Baby
(Fargo/Playground)

Texasdottern Mara Lee Miller har inte den vackraste av röster. Inte traditionellt sett. Hon fyller upp och tar över sångerna. Så den som inte har mycket till övers för sången kan vända på klacken. Alla andra beordras att tvätta hörselgångarna och lyssna på den känsligaste, mest sensuella och spöklika av röster producera den dovaste och vackraste skivan den här sidan Cat Powers The Greatest. Själfullt, lite desperat men allra mest livfull folkcountry. Mara Lee Miller skänker dig mjukhet som bara en dunkudde kan efterlikna. Countrymusik för postrock-generationen.

Jonas Allgulin

22. Neko Case: Middle Cyclone
(Anti/Bonnier Amigo)

Amerikanska singersongwritern Neko Case släppte sitt femte studioalbum i år. Tidigare har hon varit med i diverse band och turnerat tillsammans med olika konstellationer. På detta det femte albumet kommer hennes snärtiga poplåtar ännu närmare naturen. Det handlar om tornadon, moder jord, djur och cykloner. Och känslan av andra kvinnor i samma stil är tydlig, det känns Sheila Nicholls och Kate Bush. Hela den här naturromantiken känns ibland något överdriven men det är grymma poppiga låtar, särskilt titelspåret Middle Cyclone och Magpie to the morgning.

Tuva Klinthäll

23. Fibes, oh Fibes!: 1987
(Universal)

De döpte sin tredje skiva till 1987 efter det år de själva ansåg vara det bästa musikåret någonsin. 2009 hade det blivit okej att faktiskt tycka så, och det hade också blivit okej att bjuda in Kim Wilde och Björn Skifs till samma skivinspelning. Göteborgstrion Fibes, oh Fibes! fortsatte att hylla den slicka softrocken och lyckades också med konststycket att hamna på rätt sida folkhögskolefunken. I discofunkiga, fjäderlätta låtar som Dubious och Silly lover hyllade de George Michael och Lionel Richie, och tog oss tillbaka till 1987 – och det kändes helt rätt.

Helena Söderlundh

24. A Camp: Colonia
(Universal)

Nina Persson och hennes rockvänner i A Camp släppte ett av det här årets mest genomtänkta album. Med omslag och låtar som behandlar kolonialism och gamla tider blir A camps andra skiva en bra och arbetad fortsättning på debutskivan som kom för sju år sedan. Första singeln Stronger than Jesus blev snabbt sönderspelad av både fans och radiokanaler, och låten visar tydligt på A camps känsla för klockrena hitlåtar blandat med ett smart och politiskt innehåll.

Tuva Klinthäll

25. Antony and the Johnsons: The crying light
(Rough trade/Border)

Även den mest romantiske kan få för sig att stoppa fingrar i halsen, när en androgyn sångare sjunger- om miljöproblem och försöker låta som en val. Antony Hegarty är förmodligen den enda personen i världen som kommer undan med det. Han gör det för att han han har en aura av godhet och välvillighet. Och, framför allt, för att han skriver sånger som platsar i popbiografier. Låtarna från The Crying light gjorde sig för övrigt ypperligt tilsammans med en stråkorkester på Way out west. Årets mest tårdrypande.

Jonas Allgulin

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: