• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

David Brent är vi allihopa

Galej 2009-12-18 | Uppdaterad 2009-12-18

David Brent.
Foto: Scanpix

Andy Warhol.
Foto: Scanpix

Det skulle kunna vara en tillfällighet. Men är nog betydligt mer än så. Efter ett uppvärmningsår då inga av alla dystopiska förutsägelser om det nya millenniet inträffade, började den brittiska serien, mockumentären The Office sändas 2001.
Årtiondets, ja kanske tidernas, bästa komediserie.
David Brent, denna antihjälte med världshistoriens taskigaste självbild. Guds gåva till mänskligheten, humorn, intelligentian. Om man får tro honom själv. Politiskt korrekt verbalt när det krävs av honom, men så fördomsfullt trångsynt i sitt handlande att det var smärtsamt att titta på. Skämshumorn hade fått ett nytt ansikte.
När årtiondet nu är på väg att ta slut kan man konstatera att om det är något som har varit synonymt med 00-talsmänniskan så är det just David Brent. En vanlig människa med ett alldeles enormt bekräftelsebehov, en mäktig självupptagenhet och en självbild lika uppblåst som en pressad Björn Ranelid på speed.
Det som talar till David Brents fördel jämfört med den typiska 00-människan är att Brent bara är fiktion.

Att försöka sammanfatta ett helt decennium på ett par sidor riskerar naturligtvis att ge en ungefär lika rättvis bild av verkligheten som när man blir ombedd att beskriva sig själv med tre ord: Social, flexibel, positiv. Jaha, visst!
Men just det – att beskriva sig själv alltså – har ju faktiskt varit 00-talets kännetecken. En aldrig tidigare möjlighet att göra sin röst hörd har färgat millenniets första decennium. Den vanliga människans genombrott. Om man vill uttrycka det positivt. Man kan också säga att vi aldrig tidigare har vi varit så upptagna av oss själva. Av att få bekräftelse. 00-talet, narcissismens årtionde. David Brents årtionde. Kanske är det också en rättvisare beskrivning.

Det var under det gångna decenniet som Andy Warhols uttjatade citat om att alla människor i framtiden kommer att få 15 minuter i rampljuset besannades. Och det var internet som gjorde det möjligt. Bloggboom, Facebook, Twitter, chattforum, My space, Flickr, You tube. Alla lättillgängliga kanaler i vårt nya bredbandssamhälle har gjort det möjligt att berätta om sig själv, vem man är och vad man gör. Eller i alla fall vem man vill utge sig för att vara och vad man vill berätta för andra att man gör. En slags uppdaterad version av sig själv. Ärlighet har knappast varit dygd.
Det har gått så långt att det verkar som att vi gör saker för att kunna berätta det för omvärlden på Facebook: "Bakade surdegsbröd. Sedan ett glas Amarone med vännerna. Perfekt start på helgen". Hade man inte kunnat berätta om det hade det inte varit alls lika mycket värt.

Inte så få kunde bygga en hel karriär på det här. Alex Schulmans bloggmobbning. Ett typiskt 00-talsfenomen. Blondinbellas modeblogg. Perez Hiltons kändisblogg. Oanade möjligheter att synas och höras. Och intresset av att lyssna och titta tycktes omättligt. Så tv hakade på. Det var folk som blottade sin dåliga ekonomi, sina ostädade lyor, sina galna grannar. Det var b-kändisar som levde och tävlade i de mest makabra sammanhang, det flyttades in på låtsat en helg hos en kändis, det var polygama bönder och mammor som dejtade på bästa sändningstid. Det var idolwannabes som lät sig förnedras av branschmänniskor. Det fanns ingen som helst gräns för hur mycket privatliv vi fick oss serverat och kunde svälja. Även i litteraturen. Ville man ge ut en bok, var åtminstone lite känd och lovade att berätta något från en trasig barndom så tackade få bokförlag nej. Att det var under 00-talet som det kom en självbiografi med titeln Ego Girl av en för detta dokusåpadeltagare är ingen tillfällighet.

Men även om utvecklingen, som alltid, har fört med sig en baksida, finns det förstås positiva saker. Det går lätt att hävda en slags demokratisk seger. Alla kan, åtminstone i teorin, synas och ge sin version av sanningen. Ingen har tolkningsföreträde. Man behöver inte ha de rätta kontakterna för att få en chans att komma till tals. Det är bara att starta en blogg.

Med detta i ryggen är det med all säkerhet inte en slump att vi under detta självupptagna decennium har vilat våra huvuden mot 1980-talet som vore det den mjukaste av axelvaddar. 80-talet personifierade narcisimen. Och även om den under 00-talet har tagit en delvis annan form så är grunden densamma: JAG. Jag först. Sedan kanske du och sedan, möjligen, vi.
Skillnaden mellan nu och då har framför allt synts i att 00-talets egosim väldigt sällan har handlat om individualism. Vi ville synas och höras, men ändå vara precis som alla andra. Vi har varit en ängslig flock som inte först och främst har vårdat oss själva som människor, utan som varumärken.
Annars har 80-talet allra mest påtagligt spökat i musiken och modet. Bespottade 80-talshits har fått en helt oväntad renässans under den senare halvan av 00-talets guilty pleasure-våg. På modefronten är det få plagg från 80-talet som inte har fått sin uppdaterade 00-version. När hajpade New york-bandet Vampire weekend uppträdde på Way out west i somras gick det inte att skillnaden på sångaren Ezra Koenig och en ung Tom Cruise i filmen Föräldrafritt. Det är bara ett bland otaliga exempel på gigolomustascher, höga midjor, luftigt bakåtkammade herrfrisyrer, breda axlar, stentvättade jeans, tajta jeans som har passerat revy.
Om yuppie var 80-talets mest gångbara stil, så var preppy 00-talets. Likheterna är större än skillnaderna. Även om preppy signalerar en större medvetenhet, elegans och världsvana. Så klart. Vi talar ju om 00-talet.

Vid en första anblick finns det något väldigt paradoxalt över vårt allt växande självhävdelsebehov. När två plan flög in i World trade center den där 11 september för åtta år sedan förändrade vår syn och vårt förhållningssätt till omvärlden. Borde det inte gjort oss mer ödmjuka, fått oss att inse att det finns viktigare saker än att framstå som rätt, till skillnad från sann, inför sin nästa? Tydligen inte. Närmast tvångsmässig, kanske som en försvarsmekanism inför det faktum att vi befann oss mitt i krig där det var omöjligt att avgöra vilka som var onda och goda, vänner och fiender, så koncentrerade vi oss på det lilla. Vårt eget materialistiska liv. Vårt surdegsbröd.
Förhoppningsvis har vi nu lärt oss att det är en dödfödd och väldigt tråkig återvändsgränd. Om vi inte blivit varse det tidigare så signalerar klimatmötet i grannlandet att det är nya tider på väg. Som en slags uppmaning till oss inför det nya årtiondet:
Köp gärna ekologisk, närproducerad mat, odla gärna ditt skägg, men inte bara för att kunna skriva det i din statusrad på Facebook.

Andreas Westergren
andreas.westergren@smp.se
Telefon: 0470-77 06 05

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: