• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Linneateatern firar 30 år i det goda livets tjänst

Galej 2009-11-20 | Uppdaterad 2009-11-20

I guldgruvan. Här i Linneateaterns förråd finns en hel del skatter för den musikalintresserade. Som kulsprutan från Evita till exempel som Leif Sandberg hanterar med van hand.

FAKTA

Leif Sandberg
Ålder: 64
Familj: Hustru Britt-Marie, tre barn, fyra barnbarn i Stockholm och tre bonusbarnbarn i Växjö
Intressen: Teater och resor, till exempel sex veckor i Sydamerika och Karibien i våras
Bakgrund: Född i Stockholm, bott i Växjö 1965/66 (lumpen), flyttade hit för gott 1977. Pol mag examen i Lund, studier i teatervetenskap, 30 år som ­journalist/radioreporter, 22 år som ledare för ­Linneateatern
Om du fick drömma, vilken musikal vill du helst sätta upp och vilka skulle du sätta i huvudrollerna? Mamma Mia! med Susanne Petersson (som just flyttat till stan), Tobias Kandenäs och andra duktiga lokala artister (skulle kunna nämna många namn, gott om sångare och dansare finns det!)
Sveriges bästa musikalartiser: Karl Dyall och Helen Sjöholm
Världens bästa musikal: West Side Story

Linneateatern
Linneateatern bildades som en ideell teaterförening 1979 och första pjäsen, Ballerina, sattes upp 1981. Mellan 1990 och 1995 satte man varje sommar upp operetter eller musikaler i Växjö folkpark. När Barbro Johansson, som tillsammans med Gordon Marsh och Medborgarskolan satte upp musikaler i Konserthuset 1991–1993, hastigt avled i cancer, tog Leif Sandberg och några till över och satte upp Fame, A music history och I hetaste laget innan Linneateatern började med sina musikaler 1997.
Publiksiffrorna på 1990-talet låg kring 20 000 per musikal och år, men det har dalat i den allt starkare konkurrensen på 2000-talet. Fortfarande är dock musikalerna i Växjö bland de allra största teaterproduktionerna i sydöstra Sverige.
Under åren har en rad bygdeteatrar och folklustspel också satts upp av Linneateatern och man har även samarbetat med Regionteatern vid uppsättningen av Gökboet 2001.

BILDSPEL

• Bildspel: Linneateatern genom åren

LäS MER

• "Linneateatern öppnade en ny värld"
• Den enda produktion som jag har gjort hemma
• – Min viktigaste utbildning!
• Sparkade igång det för mig

Leif Sandberg kommer in på Galejredaktionen med ena armen i gips. Lillfingret är brutet efter ett fall i Stockholm häromveckan. Lite oroande med tanke på att logerna ska fixas i ordning i helgen och det där med att hamra och spika inte är det lättaste just nu. Annars är humöret på topp. Nästa fredag är det premiär för Glada änkan. Linneateaterns 14:de uppsättning i konserthuset. En operett denna gång, i stället för de traditionella musikalerna.
– Ett skäl att göra Glada änkan är att jag älskar den musiken och vi har jättemånga klassiskt utbildade människor så det här är en chans att ge dem plats. Det är kul att bidra till att kulturarvet lever, säger han.

Ett annat skäl till varför det blir operett är att musikalerna helt enkelt börjar ta slut.
– Vi har gjort så många musikaler nu att det börjar bli svårt att välja, vi vill ju spela sånt som folk känner igen och nu har vi gjort de kända musikaler vi kan få, säger Leif Sandberg.
Och förklarar att det ju inte bara är att sätta igång och repetera in vilken föreställning som helst. Man måste komma över rättigheterna först.
– Vi betalar in en halv miljon kronor i royalties varje år, det är därför vi kan få de här musikalerna vi spelar.

1979 bildades Linneateatern som ett litet amatörsällskap i Växjö. Första uppsättningen kom 1981, Ballerina, ett drama om en autistisk flicka. Sedan dess har det vuxit. Mer än 60 olika uppsättningar; barnteatrar, folklustspel, operor, musikaler och dramer har man satt upp. För elva år sedan bildade man ett aktiebolag som driver de stora uppsättningarna. Och sedan sex år tillbaka kan Leif Sandberg, ordförande sedan 1988, jobba på heltid med teatern.

Leif Sandberg beskriver Linnea­teatern som ett nätverk snarare än en institution. Runt om i bygden finns hantverkare och kunniga människor som plockas in när man behöver dem och det har möjliggjort verksamheten.
– Jag är stolt över det vi blivit och att vi lyckats hålla på så länge. Det som är roligt är ju att vi inte bara gjort musikalerna utan har haft ett par mindre uppsättningar varje år också. Men jag tror att vi kommer att minska ner lite i fortsättningen och köra antingen en vårturné eller en sommarteater varje år tillsammans med musikalerna. Det blir ingen sommarteater nästa år i alla fall, säger han.

De två senaste åren har varit tuffa, kanske de tuffaste i föreningens historia. Tidigare har man kunnat varva givna succéer med riskprojekt, men nu har man två förlustår bakom sig och pengarna som fanns på banken finns där inte längre på samma sätt.
– Med Carmen (2007) var det så fruktansvärt mycket resor för alla solister och jag räknade lite fel där. Jag lurade mig själv för att jag så gärna ville göra den. Och vi fick ­jättemycket beröm för Chicago i fjol, men hade flera tusen tomma platser. Kanske missade vi den äldre publiken där.
För att komma på fötter blir årets uppsättning lite mindre än tidigare. Färre föreställningar, enklare scenografi och ljus och en vecka innan premiären ser det bra ut när man ser till biljettförsäljningen.
– Vi står starka inför framtiden, säger Leif.

Problemet är snarare vad framtiden bjuder. Nästa år blir det musikal igen, med Sound of Music och Yvonne Tuvesson Ronsenqvist (som gör Glada änkan nu) i huvudrollen som Maria von Trapp. Men sedan? Musikalerna håller som sagt på att ta slut för Linneateatern.
– Ja, det är ett vägval om två år. Då är det 20-årsjubileum för Konserthuset och ska man sätta upp Grease igen då? Eller Hairspray eller Footloose. Det är svårt, hur möter man den nya generationen utan att tappa den gamla, det är lätt att hamna mellan stolarna och jag känner mig lite vilsen.
– De flesta stora musikalerna har ju 30–40 år på nacken och vi har ju gjort dem, Kiss me Kate, Annie get your gun, Me and my girl?… Och de lite nyare som har ju samma historia allihop. Grejen med musikaler är ju att man ska känna igen musiken, så Mamma Mia! är ju den ultimata föreställningen, men den får vi ju inte hit.
Själv börjar Leif Sandberg se slutet på en lång teaterkarriär. I 22 år har varit ordförande för Linneateatern.
Hur länge orkar du fortsätta?
– Bra fråga. Det har varit två tuffa år. Ett tag kändes det som att nu skiter jag i det här, men jag gör en period till. Jag är uppe för omval i vår och då blir det två år till som jag kan använda till att skola in en ny. Men att släppa det helt blir nog svårt.
Vet du vem du vill ska efterträda dig?
– Jo, jag vet nog det. Vi har en väldigt kompetent vice ordförande.

Medan vi sitter och pratar ringer telefonen. Det är Robin Karlsson. Scenograf, maskör och kostymör i Glada änkan. Leif Sandberg ber att få återkomma och hyllar sedan hela teamet kring produktionen.
– Utan Robin och Sonja Gube (regissör) hade jag inte varit här. Ju längre jag jobbar desto mer respekt får jag för utbildning. Vi vill ju ha kvalitet hela vägen och de scenografer, kostymörer, regissörer och ljussättare vi jobbar med är ju proffs allihop. Jag har aldrig levt i den professionella världen, men det är skönt när de bär in den till oss. Vi är en del av deras årsinkomst, men det är inte bara pengar det handlar om för dem. De trivs här och det är jätteviktigt. Det är det som gör det intressant, att blanda professionella ledare och solister med unga som dansat och sjungit i många år.
Leif Sandberg säger att det är en utbredd missuppfattning att Linneateatern skulle vara ett stängt sällskap som hela tiden använder samma personer i sina uppsättningar. Tvärtom är omsättningen stor och det är kvaliteten i utförandet som avgör vilka som får vilka roller. Hans egen styrka ligger i typecastingen. Han plockar ut huvudrollerna, statister och mindre roller överlåter han på regissören.

När du ser tillbaka på alla dessa år med Linneateatern, vad är det särskilt du minns?
– Det har varit roligt alltihop. Även när det varit jobbigt ekonomiskt har jag tänkt att det är okej om det tar slut nu för jag har ändå upplevt så mycket. Men Evita var en speciell premiär, vi rullade in tanks på scen och många barn var med och Jenny Öhlund var fantatisk. My fair lady med Lars Brandeby och West side story med Theresé Willstedt var också riktigt bra.Och Carmen är en sådan föreställning där jag har väldigt lätt att ta fram dvd:n och titta igen.
–?Jag engagerar mig så starkt i varje projekt och det är jättekul att det går så bra för John Martin Bengtsson i Köpenhamn nu. Men när man ser på Petter Ahlfors och hur duktig han är – ja, han är ­ingen jättebra dansare, men annars – då ser man ju hur svår den här branschen är att lyckas i ändå.
Vad har drivkraften varit för dig?
– Jag tillhörde 1970-talsgenerationen i Lund och då var verklighetsflykt ett fult ord, men det är annorlunda i dag. Jag tycker att nöjen och kultur har till uppgift att få folk att må bättre när man går därifrån. Jag sade det till Henning Mankell en gång när han var chef för teatern här att varför kan inte kultur få vara något man blir stärkt och glad av?
– Vi vill vara en del av det goda livet i Växjö och jag är glad och jättestolt att vi har kunnat göra det här. Det vi har gjort de senaste 20 åren, med uppsättningar varje år, det finns inte överallt.

Och de där ögonblicken av magi som gör att det är värt allt slit, när inträffar de?
– Oooh … Jag nämnde Carmen innan. Den innehåller världens mest populära aria och jag kan gråta fortfarande när jag hör den.
– Annars är det den kvällen vi känner att vi verkligen har det. Det brukar vara på tisdagen innan premiären, allt är på plats, kostymerna är på – och det finns där. Man vet aldrig riktigt förrän än allt är på plats hur det kommer att bli och det är lite olika från kväll till kväll. Premiären har en speciell laddning, men det är oftast bättre lite senare.

Kristina Bingström
noje@smp.se
Telefon: 0470-77 06 27

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: