• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Med kulturen in i 2010-talet

Galej 2009-12-18 | Uppdaterad 2009-12-18

Magnus Holm. Regionteatern.

Louise Nygren. Kf Kristina och Musikhuset.

Nicolas Hansson. Växjö konsthall.

Lotta Nyblom. Reaktor.

Joakim Granlund. Stadsbiblioteket.

Jag vet inte hur det gick till men panelen hann knappt bränna tungan på den första klunken termoskaffe innan Göran Hägglund fanns ibland oss. Göran Hägglund och hans vanliga människor.
Nicolas: Vem är vanlig? Det finns inga vanliga människor, alla har något avvikande drag.
Joakim: Plötsligt i Vinslöv. De människorna ska ju vara vanliga.
Louise: Men man tyckte ju att de var väldigt ovanliga.
Magnus: Men vilket genomslag det fick, Hägglunds utspel om "verklighetens folk".
Lotta: Hägglund pratade också om kulturetablissemanget, men den tråden nappade folk inte lika mycket på.
Nicolas: Vårt samhälle vilar på rationella principer. Effektivisering och så vidare. Det vi här inne håller på med står i motsats till det och det kan såklart upplevas som ett hot.
Louise: Ja, och vi fyller ju ingen funktion om vi inte utmanar det vanliga.
Utmärkande för 00-talet har varit olika former av delaktighet, "vanliga människor" och en demokratisering, folklighet. Dokusåpor, Idol, Växjö art site, i stort och smått lockas publiken att bli delaktiga eller till och med utövare själva.
Louise: Något som har hänt under 00-talet är att det spelar inte lika stor roll nu var man har kommit fram. Det är helt okej att ha slagit igenom i Idol eller Bingolotto.
Nicolas: Internet är ett verkligt folkligt medium och där jag hittar jag jävligt mycket bra saker som ligger i framkanten. På youtube finns mängder med bra konstfilmer. Mycket utspelar sig någon annanstans nu, utanför de vanliga arenorna.
Louise: I musiklivet ser vi att man är tillsammans ibland och ensam ibland. Man är många som åker på turné ihop, som I'm from Barcelona och Svenska akademien. Sedan delar man på sig igen och gör egna saker.
Nicolas: Ja, individualismen är stor men nätverken är enorma.
Magnus: Något annat som har präglat kulturlivet den senaste tiden är politiseringen av kulturen. Det har varit flera statliga utredningar, inte bara den stora kulturutredningen. Jag hoppas att det framöver kan hända något också. Det har inte hänt så mycket hittills, vad gäller jämställdhet inom kulturen till exempel. Alldeles för många står och väntar. Det är som en förlamning, alla väntar på nästa politiska direktiv. Jag tror att regionaliseringen kan föra med sig mycket gott.
Joakim: Det är samma sak inom biblioteken, alla väntar på vad nästa steg ska bli.
Lotta: Det är väl en evig fråga för alla. Vilken väg man ska ta.
Magnus: Det är få röster som säger något. Som säger "Så här ska det vara!". Det är min förhoppning inför tiotalet, att det är nu vi sätter igång.
Nicolas: Ja, att vi nu bestämmer oss och tar ut en riktning. Det har varit så mycket konsensus nu, så många som avvaktar. Men man är väl alltid osäker i den tid man lever i.

Är de stora institutionerna på väg ut?
Louise: De famlar nu. Se på Dramaten som har Ingenting och Frida Hyvönen på repertoaren. Man tänker sig väl att ny ung publik ska komma dit och bli sugna på att komma tillbaka och se Vildanden. Det känns som lite av ett feltänk.
Lotta: Och konsthallen har blivit Leos lekland...
Ja, Slow go, vad var tankarna bakom den utställningen? Att locka en ny publik?
Nicolas: Meningen var att jobba med form och scenografi i rummet. På grund av tid och ekonomi blir inte alltid utställningar precis som man tänkt sig. Hur det skulle bli var inte givet från början. Publiken är såklart viktig och några utställningar är smalare, några är öppnare.
Magnus: Vårt uppdrag är att göra något för alla. Alltså olika saker för olika målgrupper. Vi gör inte, som många tycks tro, barnteater för att fostra barn till goda kulturkonsumenter. För mig är barn också medborgare som har rätt till ett bra kulturliv.
Joakim: Som när biblioteken började låna ut tv-spel och hoppades att kidsen skulle ta med sig en bok hem också.
Och det gjorde de inte?
Joakim: Varför skulle de? Ett medium är ett medium, det ena är väl inte mer värt än det andra.
Nicolas: Men det är bra att sänka tröskeln, att göra barn vana vid teatern, biblioteken, konsthallarna.
Magnus: Ja. Och hur kommer det sig att när man är tre år tycker man det är skitkul med teater och sedan blir det bara tristare, tills man blir kanske 35...?
Louise: Jag tror det är viktigt att göra saker för olika målgrupper, att våga nischa sig. När Kristina arrangerar konserter på teatern, då kommer en del bara för att det är på teatern. Ibland blir det jättebra, men ibland... Jag hoppas att folk börjar göra medvetna val och gå på det de verkligen vill se. Det är min framtidsförhoppning – att kulturmaffian dör ut.
Lotta: Vad gäller biografen så är det kanske en förväntad biodöd vi har att se fram emot.
Joakim: Men det går väl bättre än någonsin nu?
Lotta: Nja. De riktigt stora filmerna går bra. Och det var en sak typisk för 00-talet, det här med att gå och vänta på stora filmer. Det började med Sagan om ringen. Det var stort, det var mitt årtiondets gå-och-vänta-på-event. Och då var det ett år mellan filmerna, det var perfekt. Inte som nu när man smäller i väg tre Stieg Larsson-filmer på ett halvår.
Nicolas: Biodöden började väl för längesen? Det handlar väl mer om driften av biograferna än att publiken sviker?
Lotta: Biograferna måste var bäst på tekniken, men det måste också vara ett trevligt ställe att gå till. Så att man vill vara där, hänga där, jobba där, gå ut och in, man måste kunna ta en fika, kanske ett glas vin, före eller efter filmen.
Sedan tror jag på ett uppsving för dokumentärfilm och kortfilm, men i andra fönster än biografen. Mobilen till exempel. Jag tror inte att bion försvinner, men jag är också tio år för gammal.
Louise: Biografen handlar mycket om det sociala, det som händer efter filmen. Men det kan lika gärna hända på nätet. Statusraden på facebook till exempel. Men facebook finns väl inte om tio år...
Lotta: Men bio handlar också om att man har tagit sig den tiden, att faktiskt gå dit, och man har betalat.
Och nu närmar vi oss ett hett ämne: viljan att betala för upplevelser...
Louise: Det har svängt under 00-talet. Förr köpte man skivan och väntade på konserten. Nu går man på konserten, sedan kanske man köper en t-shirt eller en vinylskiva.
Joakim: Pengarna kan gå direkt till artisterna, det är fint.
Louise: Jag märker bland ungdomar att inget får kosta något, inte ens konserter. Men allt kostar ju att arrangera.
Nicolas: Jag tyckte det var bra när man införde fri entré på museerna. Men jag vill samtidigt inte hamna i ett läge där kultur inte får kosta något.
Magnus: Kring konserthuset i Vara gjordes en undersökning om vad boende i Vara och Västra Götaland tyckte konserthuset var värt och folk värderade det högt! Jag tror att även om mer blir gratis kommer vi att värdera kultur högt.
Och gratis och gratis, på något sätt betalar man ju alltid. Det man menar är kanske att man inte vill betala entré. En sak som jag skulle vilja pröva är att ha två köer. En där man betalar entré och en där inträdet är gratis men där man tvingas stå i två minuter och titta på en reklamfilm.
Nicolas: När man har frivillig betalning brukar det ge väldigt positiva resultat.
Lotta: Då gör man ett statement, visar vad man tycker är viktigt, vem man är.

Kultursponsring, samarbete mellan kultur och näringsliv verkar vara framtiden?
Magnus: Jag tror på det. Jag tror att kultur och näringsliv ska närma sig varandra. Jag tror inte på rena gåvor som sponsring. Speciellt inte i vår region där 90 % av företagen har mindre än 50 anställda. Det finns andra sätt att jobba tillsammans. Jag är inte det minsta rädd för näringslivet. Företagen vill ha trogna kunder och kan de erbjuda mervärde har de mycket att vinna på det.
Joakim: McDonalds delar ut barnböcker tillsammans med Läsfrämjandet.
Nicolas: I Kronoberg blir sådant svårt, här finns många tjänsteföretag. Konsten måste bli avdragsgill! Nu är en designerstol avdragsgill men inte konst. Och så snackar alla om att konstnärer ska bli entreprenörer. Det är väl bra men då måsta man fixa infrastrukturen också. Jag trodde det skulle ha hunnit hända vid det här laget.
Louise: När det gäller popmusik är det nästan samma bransch. Telefonföretag ordnar musikfestivaler. Musikvideon är död medan reklamfilm har blivit ett sätt att slå igenom.

Digitaliseringen?
Joakim: E-böcker, det är väl bra. Inte bara såklart. Men saker måste utvecklas.
Lotta: Nu finns det mobilpoesi, det är genialiskt.
Nicolas: Allt ska gå så snabbt. Man ska få lite kultur i telefonen samtidigt som man lagar mat.
Joakim: Poeten Per Thörn hade en prenumerationstjänst till mobilen på sina dikter. Det tar en minut att läsa.
Lotta: Ja, för hur gör man när man läser en lyrikbok? Det har jag aldrig fattat.
Magnus: Jag håller med om att det är genialiskt med poesi i mobilen.
Joakim: Det är faktiskt fler som skriver lyrik än som läser det.
Magnus: Att man läser är väl viktigare än hur.
Lotta: Men i allt det här, jag saknar vinylens lukt och känsla.
Nicolas: Jag hatar cd-skivor!
Magnus: Teatern är svår att digitalisera. Men vi har samma tendens med eget skapande i allt högre grad. Man måste intressera sig mer för sin publik. Innan har vi bestämt vad publiken ska gilla. Nu kommer vi att involvera dem allt mer.
Lotta: Forumteater.
Magnus: Ja, skådisarna får gå ut och andra lösa problemet. Man kan jobba med publikens berättelser.
Lotta: Här kan den nya tekniken spela stor roll. Man kan involveras före och efter på olika sätt.

Vi låtsas att det är 2019. Vad säger ni när ni ser tillbaka på 2010-talet?
Magnus: Jag säger att det var expansivt. Kulturlivet expanderade på bredden, höjden, alla håll. Fler och fler insåg betydelsen av kultur. Regionaliseringen har betytt mycket. De framgångsrika regionerna är de som har insett värdet av ett expansivt kulturliv.
Nicolas: Kulturen blev mer integrerad i samhället. Är inte längre något apart från resten, ingen skyddad verkstad. Fin- och fulkulturen har berikat varann.
Lotta: Vi fick en skapande skola som var gränsöverskridande, inte bara den lilla kulturinjektionen vi hade förut.
Louise: Vi fick nya fixstjärnor på musikhimlen i vår region, det behövde vi. Vi började jobba mer tillsammans med de olika institutionerna, inte bara för att hushålla med resurserna utan för att det fanns lust till det.
Joakim: Biblioteket fick tillbaka 16-35-åringarna och blev ett kulturhus. Ett centrum för alla möjliga verksamheter, musik, film, teater, näringsliv.

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: