Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Galej 2009-04-24 | Uppdaterad 2009-04-24
Melody Club är inget punkband. Deras musik spelas alldeles för ofta på reklamradiostationerna för det. Men de vet vad do-it-yourself vill säga. Nya skivan har de producerat själva i sin egen studio. Och omslaget är målat av sångaren Kristofer Östergren.
Illustration: Kristofer Östergren
Illustration: Kristofer Östergren
Melody Club
Består av: Kristofer Östergren (sång), Erik Stenemo (gitarr), Jon Axelsson (klaviatur), Nicklas Stenemo (bas) och Andy A (trummor)
Kort historia: 60-talspoppiga Växjöbandet Tambureens flyttade till Stockholm 1999. När de lade ner bildades i stället Melody Club 2000. Då bestod bandet av Kristofer Östergren, Jon Axelsson, Erik Stenemo, Magnus Roos och Richard Ankers. Roos och Ankers byttes sedan ut mot Nicklas Stenemo på bas 2005 och Andy A på trummor 2006. Melody Club slog igenom med singeln Palace station och albumet Music machine 2002. Har sedan gett ut Face the music 2004 och Scream 2006. 2008 kom de också på femte plats i The Band - Galejs tävling där Kronobergs bästa band genom tiderna listades.
Aktuella: Med fjärde skivan Goodbye to romance som släpptes i onsdags och turnépremiär i Malmö i dag, fredag.
Kristofer om låtarna på nya skivan: On the run: En av de charmigaste låtarna. Ett medryckande öppningsspår i galopptakt. She's the girl: En powerpopinspirerad historia. 60-talsmelodi på 70-talssätt. Inspirerad av Del Shannon. Where do I belong: Lite mer atmosfärisk, molligare. Blöta kastanjetter, stråkar och grejer. En av mina favoriter. Girls don't always wanna have fun: Förstasingeln. En rifflåt med koklocka. Hård och kantig. Devil in you: Den snabbaste och den rockigaste, och den sexigaste, lite som David Bowies Young Americans, med saxofon. Den är extremt rolig att spela live, energisk. Eighteen: En rockig åka-bil-låt med tugg-gitarr typ "chuck-chuck" och Queen-inspirerade trummor. En tung låt som uppviglar till handklapp. Ljudet går från snustorrt till stort reverb. The only ones: Singel nummer två. Akustisk galopp-disco, en mix mellan Rod Stewart och lite Fleetwood Mac. Do you wanna dance: En ramsrefräng. Sixtiesinfluerad. Den som är mest som ett svart hubbabubba, både sött och salt. High society girl: Lite mer clean västkustpop från 70-talet med mycket stämsång. Den mest berättande texten. Oh Candy call me: Den som är mest 60-tal av alla. Orgelliknande synthljud och falsettkörer. Den som är mest Tambureens, i ett 70-talssound.
Kristofer Östergren har duschat, druckit mycket kaffe och laddat inför vår intervju, berättar han när jag ringer upp honom över en fiktiv fredagslunch. Han är totalt sprudlande. Nöjd med nya skivan Goodbye to romance. När vi pratar har inte recensionerna, några av dem ganska ljumma, anlänt. Men troligtvis rör de inte honom i ryggen. Melody Club gör sin musik – hittiga popmelodier med attityd – och tänker fortsätta med det oavsett vad rockrecensenterna tycker.
Goodbye to romance är den första skivan som Melody Club fixat nästan helt själva, från inspelning till förpackning. Det är speciellt för ett band som sedan sin första singel, Palace station, legat på ett storskivbolag och spelats i radion i stort sett varenda dag.
Men det blev läge. Kontraktet med EMI gick ut efter tre skivor, så efter Scream 2006 med dunderhiten Destiny calling tog Melody Club farväl och gav sig ut i det okända. Det var först när Goodbye to romance var klar som Melody Club kontaktade Sony som nu ger ut skivan.
– Vi har lärt oss mycket genom åren. Nu visste vi exakt vad vi ville göra, och kom fram till att vi kunde göra det själva, säger Kristofer.
Bandet köpte loss en lokal på Söder i Stockholm där det varit studio tidigare, för att skapa sin alldeles egen Panama studios.
– Vi fick lokalen på en fredag och jag trodde att det bara var att byta lite grejer, och så skulle vi kunna köra igång på måndagen. Men jag är ju superoptimist.
Det visade sig att studion använts för att spela in elektronisk musik som inte störde någon. För att dundra på med trummor och inte bli ovän med grannarna var det bara att riva ut allting och bygga om på riktigt, med hjälp av professionella studiobyggare.
– Det tog sjukt lång tid och var rätt så dyrt. Men nu känns det fantastiskt. Man kan vara där precis när man vill och har obegränsat med tid.
Hur kan man höra på skivan att ni själva producerat?
– Att den är sprudlande, idérik och dragen till sin spets. Man har utmanat sig själv och gjort extrema ändringar. Som: ska det verkligen vara så mycket fuzz på den gitarren? Ja, det ska det. Ska det vara tio stämmor i den kören? Ja, det ska det. Ska vi verkligen bara ha en puktrumma och sång där? Ja, det ska vi.
Alla fem i bandet har haft mycket idéer och alla har varit med och bestämt. Upplagt för bråk?
– Jo, men det är mer hälsosamt bråk för att det ska bli så bra som möjligt i slutändan.
Studion har de än så länge bara använt själva, men tanken finns att spela in andra band och artister där. Men nu har de precis hunnit ut ur studion, in i replokalen och i dag fredag ut på vägarna igen. Turnésäsongen drar igång, med premiär på KB i Malmö. Fram till augusti handlar Melody Clubs vardag framför allt om konserter. Under sin åtta år långa karriär har de hunnit med över 400 gig, och i år räknar de med uppemot hundra konserter. Upptempo, svängigt och kul att spela live var också några ledord när bandet spelade in Goodbye to romance.
– Vi gör ju ganska direkt musik. Man ska gärna kunna sjunga med i andra refrängen första gången man hör låten, säger Kristofer.
Kan det inte kännas för enkelt att göra så direkt musik?
– Nej. Det är svårt att få det att låta enkelt. Att få det att låta enkelt och direkt utan att vara banalt och substanslöst, det är utmaningen. Att skala och skala tills man hittar kärnan i låten.
Det har varit ett framgångsrikt skalande. Melody Club har håvat in Tracksettor, guldskivor, förbandsturné med Kylie Minogue och grammisnomineringar för sina låtiga låtar. Och även om mycket varit både synth och 80-tal ligger grunden till alltihop i Kristofer Östergrens faibless för 60-talspopen. Där sången var högt mixad och melodin var allt. Förkärleken för Beatles & co hördes tydligt i tonårsprojektet Tambureens hemma i Växjö på 1990-talet. På Goodbye to romance dyker 60-talskänslan upp igen, framför allt i form av inspiration från 70-talsband som gjorde 60-talsmusik – Fleetwood Mac, Abba, Bee Gees, men här hörs också ekon av Beatles, Zombies ochKinks.
– Och så är det rätt mycket Byrds, tolvsträngade Rickenbackergitarrer, säger Kristofer.
När Kristofer går igenom vad som utmärker de olika låtarna (se faktarutan) blir det mycket ljudillustrationer. Det känns nästan som att vara på en Real group-konsert med alla ”chuck-e-chuck” och ”ptsch”. Underhållande. Många musiker gillar vare sig att nämna sina referenser eller att analysera sin musik. För Kristofer är det tvärtom. Det rinner adjektiv ur munnen på honom när han får prata om sina låtar.
Nya låtar snurrar ständigt i Kristofers huvud. Både ett plus och ett handikapp säger han själv. Det kan vara lite irriterande för hans familj – sambo och snart fyraårig son – med någon som pausar mitt i filmen för att gå och spela in en låt.
Den här skivan har Kristofer inte bara komponerat utan också utsmyckat. Det började med att bandet ville ha en tecknad, popkonstinspirerad booklet. De började leta gamla serier och klippa och klistra, men så testade Kristofer att själv måla en.
– Alla tyckte att det var så bra så jag fick jobbet. Men det var extremt mycket mer jobb än jag trodde.
Kristofer har målat varje bild helt för hand med bläck och vattenfärg på A3-papper. Till bookleten blev det 15–16 bilder och utöver det har han gjort ett 20-tal till för att få in stilen.
– När jag var 13-14 år ville jag bli grafisk formgivare eller bokillustratör. Men sedan dess har jag inte hållit på med det, berättar Kristofer.
Vill du fortsätta med konsten?
– Ja, kanske. När jag var klar gjorde jag tre till av ren abstinens. Men sedan har det inte blivit någonting. Det blev för intensivt nu i vintras. Jag satt i studion åtta timmar om dagen, kom hem, nattade min son Valentin, hängde med min sambo Kristin till 11-tiden, sedan började jag måla och höll på till fem på morgonen. Sedan gick jag upp vid åtta igen.
Umgås ni i bandet även när ni inte gör musik?
– Vi umgås ju redan sjukt mycket, spelar in, repar, spelar... jag tror inte att man kan umgås mer. Den tid som är över hänger jag med min familj. Det blir inte så mycket ta en öl efter jobbet. Det får bli på turnén.
Melody Club har inte någon Växjöspelning inplanerad på vårturnén.
– Men jag hoppas absolut att vi gör det i sommar. Växjö är ett av de självklara stoppen.
helt fel typ av musik för mig i vanliga fall...........men.
Som bluesälskande rockare som diggar ZZ top, George Thoroogood, Lynyrs Skynyrd har fastnat totalt för denna lätta flick poprock.
Har gillat dom skarpt redan deras första singel Palace Station släppes och har sett dom flera gånger. Har nyss lyssnat på den nya skivan och känner samma lugna ro som jag brukar göra. Låten "High Society Girl" är nog den bästa om man ska favoritsera någon låt. Ett suveränt skivtips om man vill köpa kvalitetmusik
Galej är Smålandspostens nöjesbilaga. Vi guidar dig genom hela länets nöjes- och kulturliv och skriver om alltifrån barliv, bartenders och baristor till film, teater och konst. Och om aktuella artister förstås.
Kristina Bingström , redaktör, 0470-77 06 27
Kontaktinformation Galej
galej@smp.se
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
