• KOMMENTERA
•      

Nisse är nere med bluesen

Galej 2009-11-27 | Uppdaterad 2009-11-27

Det hände 2006. Klassiska Malmörockbandet Wilmer X var inbokat i studion på ännu en skivinspelning. Men så bestämde sig bandet för att lägga allt på is. Existensen av Wilmer X blev oviss och har varit så sedan dess.
– Och då stod man där med den bokade studiotiden, och så blev en planerad soloskiva tidigarelagd i stället, berättar Wilmer X:s frontman Nisse Hellberg på telefon hemifrån Malmö.
Resultatet kallades Snackbar blu e s och blev mer lyckat än vad Nisse kunnat föreställa sig från början.
– Jag kände snabbt att det fanns något i det här som skulle kunna funka i breda lager. Live går det lika bra på en röjig rockklubb som på konserthus för sittande publik. Samtidigt var Wilmer X också oslagbara när det var rätt förutsättningar, som på Ritz i Stockholm 1984, då var vi inte att leka med.
Och den givna frågan, kommer Wilmer X att vakna igen?
– Man vet aldrig, vi har lagt locket på men vi har inte spikat igen. Alla har annat att göra just nu, men vi får se.
Snackbar blues följdes av flera Nisse-soloskivor i samma anda. Först En tiger i tanken, vars Håller min dörr på glänt vevats gång på gång i P4. På senaste skivan, En modern man, har soundet förflyttats något från rockabilly till country och stor energi har lagts på ljudbilden, som med modern teknik ska låta som Sun studios på 1950-talet.
Det känns som att du steg för steg närmar dig Wilmer X:s allra första singel, bluescountrydoftande Sov min älskling?
– Alltså, det var ju det vi bildade bandet på, mina förebilder på den tiden är fortfarande mina förebilder. Sedan utvecklades Wilmer X mer åt Rolling Stones, Ramones och AC/DC, vi tog fasta på det som vår gemensamma grej. Men jag slutade aldrig lyssna på Chuck Berry och Eddie Cochran. Jag gillar fortfarande Stones, men jag har ätit mig lite mätt på hårda gitarriff i 120 decibel. Det är roligt att få exploatera något jag älskat i hela mitt liv, men inte kunnat ta svängarna fullt ut med innan.
Samtidigt poängterar han att även när Wilmer X var som hårdast, runt 1985, var det fortfarande Bill Haley och Sven Ingvars i turnébussen.
– Vi spelade också bara sådan musik som jag älskar, men det blev svårare och svårare att skriva låtar. De två senaste skivorna kändes det kämpigt. Med det här är det lätt, jag får fram hur mycket låtar som helst.
Så det kommer fler plattor i samma stil från dig?
– Ja, det hoppas jag verkligen. Sedan måste man fundera på hur man kan variera det.
Vad säger du till dem som tycker att du borde spela modern musik i stället?
– Det är inte så många som säger det. Men det är säkert många som tycker det. Så var det redan när vi startade Wilmer X. På tidigt 1980-tal var det väldigt mycket skriverier i tidningar som Slitz och Feber att man skulle vara cutting edge, men sådant snack har försvunnit nu. Nu är det ett sådant myller i alla stilar, unga som spelar jazz och äldre som gör hiphop, ingen känner att man måste bära musikhistorien framåt, det händer ändå någonstans. Men jag erkänner ju med titeln En modern man, som ju är ironisk, att jag lyssnar helst på gammal musik och har tyckt att den är bäst sedan jag var 14 år.
Vi pratar uppväxt och Nisse berättar att bröderna diggade Stones, syrran Beatles och mamma Sven-Ingvars. Som sexåring tog han ställning: alla tre var bra, men Stones var bättre än Sven-Ingvars. Första skivan han fick, som sjuåring, var Beatles Revolver.
– Jag blev glad, men det var ändå ett sting av besvikelse, varför var det inte en Stonesskiva?
I tonåren kom fäblessen för blues och country, för 50-talsmusiken. När Wilmer X bildades tog man energin ur punk och new wave.
– Det blev en befrielse, det blev okej att spela fast att man knappt kunde. Men vi spelade inte sådan musik, utan utgick från 50-talsmusik. Vi blev punkbluesare.
Sedan lärde sig Wilmer förstås att lira. Och likadant är det med musikerna som följer med Nisse på turnén som når Växjö teater lördag kväll. De kallar sig Helltones och har spelat på de tre senaste soloskivorna med Nisse. Turnépremiären i Uppsala hyllades av recensenterna och basisten Alf Östlund fick Aftonbladets Markus Larssons stora beundran: "Tänk om jag hade valt ståbasen i stället för pennan. Livet hade säkert varit roligare."
– Ja, de spelar ju så fruktansvärt bra, konstaterar Nisse nöjt, och fortsätter:
– Det hände något på 1990-talet, det kom en ny generation som spelar så bra så att man blir livrädd.

Nisse Hellberg
Ålder: 50.
Bor: Villa i Malmö.
Familj: Fru och två barn, 12 och 17 år.
Lyssnar på: "Det ligger lite nya skivor här, Hank Williams i nyutgivna inspelningar, en Paul Anka-skiva som min dotter lyssnar på, vet inte om det har med Anna Anka att göra, och så ett band som jag lyssnade på runt 1975, The Sensational Alex Harvey band som släppt en dubbellive."
Läser: Peter Englunds Stridens skönhet och sorg.
Världens bästa låt: "Carson McCullers The ballad of the sad café, den har jag utsett till världens bästa sedan jag var ung. Jag citerar ur den på nya skivan i en tillägnan till min vän och mentor Lennart Persson som tyvärr gick bort i våras."
Dröm: "Det får bli något realistiskt. Jag har varit i Japan en gång, och det var som en sagovärld, men jag skulle verkligen vilja återvända och vara där längre och förstå landet."

• KOMMENTERA
•