Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Galej 2009-06-12 | Uppdaterad 2009-06-12
År 1976 släppte Thor And The Imps ep:n Muscle Rock. Och nu, bara 33 år senare, skvalpar festivalen Muskelrock i Tyrolen upp i kölvattnet. Till stora delar arrangerad av Bullet, och med självaste Thor som huvudnummer.
Bruce Springsteen = arbetarklassmuskelman.
Iggy Pop = gummisnoddsmuskelrockare.
Frank Andersson = muskelman med mycket rock'n'roll.
Muskel. Rock. Muskelrock. Läppja lite på det namnet. Logiskt? Jo, i det avseendet att just bjässen Thor headlinar. Hans framträdanden kretsar mer kring cirkuskonster än musik, bland annat är han känd för att kunna kröka stålrör med sina tänder.
Men i övrigt? Not so much.
Muskler och rock’n’roll har haft en djurisk kärleksrelation. Men det var på den tiden då muskler var ett hälsocertifikat snarare än en accessoar. Det var på den tiden då muskler var ett verktyg. Något man använde till, säg, hårt kroppsarbete.
Men det är över nu. Skilsmässopapperen är sedan länge påskrivna.
Nu lever vi en tid av uppblåsbara, solduschade r’n’b-biceps som liknar små Thanksgiving-kalkoner. Gymmandet har blivit mer populärt än någonsin. Kidsen rusar dit efter avslutad skol- eller arbetsdag.
Men det beror inte på att de vill undvika framtida hjärtbesvär. Däremot ökar det chanserna till ett hyfsat kvart-i-två-ragg.
Det finns två sorters muskelmassor som fortfarande accepteras i rockvärlden.
Den ena är arbetarklasskroppen. Typiska innehavare av den är Bruce Springsteen, Brian Johnson, Bruce Dickinson och Paul Stanley. De har muskler som är förankrade i råstyrka i stället för fåfänga. Deras triceps är buckligt utkavlade över hela den grova överarmen. Det är okej.
Den andra varianten är de utmärglade narkomankropparna. De som blivit så fullkomligt dränerade på fett att magrutorna liksom inte har något annat val än att ploppa fram. I den här kategorin hittar vi gummisnoddar som Iggy Pop, Duff McKagan, Keith Richards och Scott Weiland.
Det är ungefär där man får dra gränsen. En riktigt svullen kroppsbyggare är helt enkelt inte trovärdig som hårdrockare. Det är inte förenligt med genrens grundtanke, som i mångt och mycket går ut på att det ska vara okonstlat. Allt ska vara fritt från flärd, utseendefixering och egenkärlek. Den skitiga rännstensromantiken får inte gå förlorad.
Kan ni till exempel tänka er en 50 Cent-koloss i ett hårdrocksband? Kan ni föreställa er hur märkligt det hade sett ut om tjejerna i Hole eller Heart eller Crucified Barbara hade varit kraftpaket som Madonna eller, för all del, Malena Ernman? Kan ni ens projicera bilden av en headbangande Peter André-snubbe på er näthinna?
Nej, det sista är förstås omöjligt av många anledningar.
Med detta inte sagt att muskler och rock inte har något samröre alls. Det ena kan fortfarande överlappa det andra – de bör bara inte kombineras. Frank Anderssons bevingade citat från 1984 är ett praktexempel.
Det var ju under de olympiska spelen i Los Angeles som superstjärnan Frank hade försvunnit från OS-byn i några dagar. Ingen visste vad som hade hänt.
Men så plötsligt återvände Frank från Las Vegas, helskinnad men något sliten. Han träffade på Expressens Mats Olsson och motiverade utflykten med orden:
– Kuken ska ha sitt.
Det är fortfarande det största hårdrocksögonblicket i svensk historia. Och det skapades av en brottare.
Emil Persson
Galej är Smålandspostens nöjesbilaga. Vi guidar dig genom hela länets nöjes- och kulturliv och skriver om alltifrån barliv, bartenders och baristor till film, teater och konst. Och om aktuella artister förstås.
Kristina Bingström , redaktör, 0470-77 06 27
Kontaktinformation Galej
galej@smp.se
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
