• KOMMENTERA
•      

Skräcken invaderar folkhemmet

Galej 2009-09-04 | Uppdaterad 2009-09-04

Anna Höglund.

FAKTA

Anna Höglund
Bor: I Växjö
Gör: Jag har nyligen skrivit klart min avhandling om vampyrens historia och kommer under hösten att arbeta med utvecklingen av en kurs om skräck i allmänhet och vampyrer i synnerhet. Kursen ges 2010 på Linnéuniversitetet.
Intressen: Jag är oerhört fascinerad av monster av alla de slag och av skräckgenren i stort. Jag läser därför mycket om skräck och ser väldigt mycket på skräckfilm. Personligen är jag inte särskilt förtjust i skräckfilm som endast bygger på att visa så mycket våld som möjligt. Istället föredrar jag skräckfantastik där världen befolkas av monster, freaks och det övernaturliga.
Bästa skräckboken: Oj, det är svårt att svara på! Men jag får säga Bram Stokers Dracula eftersom den ger en sådan intressant inblick i det viktorianska samhället.
Bästa skräckfilmen: Steven Spielbergs Jaws. Har allt som en riktigt bra skräckfilm skall ha.
Bäst skräck på tv just nu: True Blood och Skräckministeriet
Det skrämmer mig: Massor av saker! Det finns oräkneliga hemskheter att vara rädd för i den verkliga världen. När det gäller den fiktiva så är jag rätt härdad. Drömde dock mardrömmar efter att ha sett den spanska filmen Barnhemmet.

Vampyrer, varulvar, spöken och demoner. Skräcken invaderar det svenska folkhemmet. Vi ser på skräckfilm och läser skräcklitteratur som aldrig förr. Inom genren paranormal romance, vars världar befolkas av monster av alla dess slag, har den internationella utgivningen flerdubblats under senare år och flera titlar säljs i över 500 000 exemplar. Även våra egna inhemska skräckförfattare som John Ajvide Lindqvist hyllas och gör succé. På SVT går skräckdraman som Being Human och vampyrsåpan True Blood. För de små erbjuds Vampyrskolan. Även inom den så kallade finkulturen gör skräcken avtryck. Skräckfilmer som Låt den rätte komma in och Drag Me to Hell prisas på kultursidorna och SVT Kultur sänder Skräckministeriet. Det är inte bara i Sverige som skräckgenren triumferar. Årets Cannesfestival beskrivs som ett blodbad. Lars Von Triers våldsamma Antichrist och Park Chan-Wooks vampyrfilm Thirst färgade filmduken röd. Skräckeffekterna gick uppenbarligen hem hos både publik och jury för Thirst belönades med jurypriset. En händelse som fått flera att hävda att fulskräcken har tagit sig in i de finaste salongerna. Som forskare med skräck och särskilt vampyrer som specialitet funderar jag mycket på skräckens position i samhället. Vad är det för komplexa system som döljer sig bakom mer generella påståenden i dagspressen som ”nu har skräcken blivit mainstream” eller ”fulskräck blir finkultur”? Vad menas med fulskräck? Vad är mainstreamskräck? Och framför allt, om skräckgenren i sin helhet skulle bli mainstream eller etablerad finkultur, vad skulle det få för konsekvenser för skräckgenren? Frågorna kräver utförliga svar som inte kan ges här men utrymmet räcker för att tangera varför det är problematiskt att beskriva skräckgenrens ställning i alltför generella termer.

Under senare år tycks skräckgenren blivit mer mainstream än tidigare. Om skräckfilmen i det tidiga 1980-talets videovåldsdebatt sågs som en samhällsfarlig och provocerande subgenre genomsyrar dess karakteristiska stoff i dag hela genrepaletten. De tidigaste gränsöverskridningarna skedde i filmer som The Silence of the Lambs där det bannlysta skräckstoffet introducerades i närliggande genrer som thrillern. I dag återfinns liknande skräckeffekter i barnfilmer som The Spiderwick Chronicles och Harry Potter-serien.
Det är också tydligt att flera skräckproduktioner i dag riktar sig mot en bred publik. Hollywood satsar stora pengar på produktion och marknadsföring av skräckfilm. En strid ström av remakes på B-filmer från videovåldets guldår som Piranha, The Evil Dead, A Nightmare on Elm Street, An American Werewolf in London och Alien väntas. Att Hollywood satsar stora pengar på skräckfilm just nu kan till viss del förklaras av att vi som hyrde moviebox och frossade i obskyra vhs-rullar på 1980-talet har vuxit upp. Det finns en publik som suktar efter nostalgikickar men också filmskapare som är intresserade av att ge oss dem. Och framför allt, som kan ge oss skräck eftersom de har hunnit skapa sig en position stark nog inom filmproduktionen för att våga utmana tidigare rådande smak och stå upp för kärleken till skräckgenren. Detsamma gäller såklart dem som skriver om skräck i media. Ett lysande exempel på generationsfenomenet är det översvallande mottagandet av The Evil Dead-regissören Raimis Drag Me to Hell. En film som hade passerat tämligen omärkt för bara ett antal år sedan.

När man diskuterar skräckens etablering inom finkulturen räcker emellertid inte generationsförklaringen till. Enligt all känd fältlogik borde exempelvis förhållandet att allt fler gillar skräckfilm och att genren blivit mainstream snarare minska kulturelitens attraktion till skräckgenren än öka den. Kulturelitens signum är ju att skapa avstånd till allmänhetens ”populära” kultur, inte att anamma den. I den meningen är kultureliten och skräckgenrens subkultur (de som är specialintresserade av skräck) på sätt och vis lika varandra. De hyser båda en stark motvilja till att bli en del av det allmänt vedertagna, att vara just mainstream.

För mig och andra skräckfrälsta är skräckkulturens själva essens motkulturens. Skräck är outsiderns och den missförståddes genre. Det har den alltid varit. Som skräckfantast identifierar du dig ofta med skräckens monster och freaks, de som inte passar in i samhällets påtvingade mallar. Det är för dem våra hjärtan blöder. Inom skräckkulturen finns det därför ett behov av att markera avstånd till mainstreamkulturen likväl som till den etablerade finkulturen. Det är helt enkelt inte önskvärt att skräckgenren skall tilltala alla. Om monstret normaliseras och blir som majoriteten slutar det att existera. Om skräcken inte utmanar avväpnas den och blir harmlös. Om man som jag anser att mycket av skräckens litteratur och film är en viktig plattform för en sund kritik mot samhällets makthavare kan man också känna sig kluven inför genrens etablering inom finkulturen. Å ena sidan är det positivt att skräckgenren får den uppmärksamhet och status den förtjänar samtidigt är det alltid en risk att skräcken förlorar sin roll som motmakt om den frotterar sig för mycket med den etablerade kultureliten. Att normalisera och homogenisera är klassiska och effektiva maktstrategier.

Nu tror jag emellertid inte att det finns någon direkt anledning till oro. För även om attityderna mot genren transformeras är det mycket som förblivit detsamma. De påkostade skräckfilmerna som uppmärksammas av den stora publiken och media är bara toppen av isberget. Det existerar likt tidigare en hel flora av skräck som är osynlig för dem som inte är specialintresserade. När det gäller fulskräckens etablering inom finkulturen känns förändringen inte heller särdeles omskakande. Skräckligt stoff återfinns hos merparten av såkallade finkulturella författare under hela litteraturhistorien. Även inom filmen är det flera erkända regissörer som använt skräckstoff och skapat skräckfilm. Så skräcken har funnits med länge. Det är också synnerligen tveksamt om enstaka filmer som Park Chan-Wooks Thirst, som i dag tas som exempel på fulskräckens etablering i finkulturen, verkligen kan ses som särdeles representativa för fulskräcken. Park vann redan 2004 pris i Cannes för filmen Old Boy och är ett etablerat namn inom den konstnärliga kvalitetsfilmen. Den dag då Cannes delar ut pris till filmer som Black Sheep eller Zombie Strippers då skall jag sätta kryss i taket. Med det menar jag inte att det inte finns flera böcker och filmer som placerats i fulskräcksfacket som definitivt lika gärna hade kunnat representera finskräcksfacket och vice versa. Tvärtom. I det fallet är problemet snarast att den ena handen inte vet vad den andra gör eller i vilket fall påstår sig inte veta. För klart är att samtidigt som finkulturens representanter länge omfamnat skräckens uttrycksmedel har de då som nu också varit angelägna att markera skillnaden på fulskräck och finskräck eller som man sa på 1800-talet, horror och terror. Även fulskräckens representanter är måna om att markera avstånd till vad de ser som kulturelitism och snobberi. Det handlar alltså mindre om stoff och uttryck än om identitet och tillhörighet. Vilken ”värld” man vill vara en del av.

Men jag då? Som vampyrforskare utgör jag väl ett konkret exempel på att fulskräcken smyger sig allt närmare maktens korridorer. Njaa, fulskräckens etablering på svenska universitet är fortfarande tämligen blygsam. Åtminstone inom litteraturvetenskap handlar majoriteten av avhandlingarna om finkulturens eller det förflutnas skräck. Det handlar om Selma Lagerlöf, Strindberg, gotik och skräckromantik. Inom akademin tvingas man ta små steg. Det är mycket svårt att förändra en miljö så hårt skolad, för att inte säga tuktad, i smakdistinktionerna. I en värld med hård konkurrens om små ekonomiska medel är det i stort sett omöjligt att övertyga stipendiefonder om betydelsen av forskning om mördare och monster. Och även om vi som forskar om skräck stöttas av hängivna kollegor är det inte alla som välkomnar skräckens etablering inom ämnet. Så, än dröjer det nog länge innan forskning kring fulskräck fullt ut accepteras och får hög status inom akademin. En acceptans och en status som för skräckgenrens vidkommande både är och inte är eftersträvansvärd.
Anna Höglund

Tio i Topp (10 skräckhöjdare)
1 Jaws. Kort sagt ett mästerverk!
2 Léon Theremin. Uppfann instrumentet theremin som sedan 1920-talet använts flitigt inom skräckfilmen. Signaturmelodin till Morden i Midsomer framförs på theremin.
3 Tod Brownings Freaks. En milstolpe inom skräckfilmen.
4 John Ajvide Lindqvist. Sveriges främste författare av skräcklitteratur.
5 Hans Arnold. Svensk konstnär med skräck som specialitet.
6 The Nightmare Before Christmas. Skräck för barn och vuxna när den är som bäst.
7 F W Murnaus Nosferatu. Stumfilm som fortfarande skrämmer.
8 Arkiv X. Kultförklarad tv-serie fylld av monster och freaks.
9 Joon-ho Bongs The Host. Intelligent och hjärtskärande sydkoreansk monsterfilm.
10 Roman Polanski. Filmregissör och skådespelare som visar att riktigt bra och skrämmande skräck vinner på att innehålla ett visst mått av humor.

True blood tillhör Anna Höglunds favoriter på tv just nu.

Arkiv X. Kultförklarad serie.

Jaws, Hajen, alla tiders bästa skräckhöjdare enligt Anna Höglund.

• KOMMENTERA
•