Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Galej 2008-10-10 | Uppdaterad 2008-10-10
I år är det 30 år sedan The Cure släppte första singeln, Killing an arab. Om två veckor kommer trettonde fullängdaren 4:13 dream. Det är dags för en exposé över det brittiska bandet som influerat såväl Henrik Berggren som Per Hagman och miljontals vanliga människor världen över som alla närt samma längtan efter något större.
Jag var 16 år och missförstådd på det där sättet man bara är när man är 16 år. Varje dag efter skolan fanns räddningen i skivaffären längst ner på Storgatan. Vi promenerade på led med våra hennafrisyrer, sammetskavajer och Converse-skor. Vi var alltid olyckligt kära och vi ville alltid vara någon annanstans. Men där bland plattor, planscher och vykort fanns det som inte fanns hemma i tonårsrummen. Vi hittade världar som var långt mer spännande än de som våra välmenande men oförstående lärare visade upp. Och en dag hittade jag den största Cure-plansch jag någonsin sett, en 1980-tals-manisk Robert Smith flankerad av ursprungsmedlemmar som Lol Tolhurst och Simon Gallup. Den införskaffades och hängdes upp på väggen i gillestugan, och gjorde det där året lite, lite bättre. I samma veva började jag på allvar lyssna på plattan Disintegration, som vanligt var det någon kille som introducerade mig för skivan, med orden: Lovesong är världens bästa låt. Killen stannade inte men det gjorde däremot Lovesong. Och sedan dess har The Cures låtar varit med mig. De dystopiska texterna blandade med catchy refränger och en känsla av att allt säkert kommer att gå åt helvete, men att det ändå på något sätt blir bra, i alla fall ett litet tag. En känsla som följt med mig genom åren. Och jag har inte varit ensam om att ha The Cure med mig. I trettio år har The Cure haft en mängd fans som känt igen sig i låtarna och i frontfiguren Robert Smiths speciella uppenbarelse. Men samtidigt som de älskats högt av många har de också avskytts och bespottas. För många har de sorgliga och ärliga låtarna och Robert Smiths svartsminkade ögon och svarta burr gått långt över gränsen för det patetiska.
Och att gilla The Cure 2008 är inte det creddigaste man kan göra. De två senaste plattorna Bloodflowers, 2000 och The Cure, 2004 har för många fans blivit två stora besvikelser. Och visst är det långt ifrån hitlåtar som Friday I´m in love eller Boys don´t cry.
Men det började långt tidigare, långt innan hitlåtar blev till mörka mangellåtar på tolv minuter. 1977 bildades bandet Easy Cure ur en mängd olika bandkonstellationer. Upphovsman var Robert Smith. Samtida med band som Joy Division banade de väg för postpunken och new wave-eran. Ett par år senare, närmare bestämt 1978 släpper bandet sin första singel, Killing an arab. En låt som på senare år inte har varit helt rumsren – på nyutgåvan av debuten Three imaginary boys som kom för fyra år sedan fanns låten inte med, för att den kunde misstolkas. Låten bygger enligt Robert Smith på Albert Camus klassiker Främlingen. Men att låten alltid har varit kontroversiell går inte att förneka, med första utgåvan kom en liten varning med om att låten inte fick användas i rasistiska sammanhang.
Efter första singel-släppet kom så debuten Three imaginary boys, som släpptes i USA med titeln Boys dont cry.
Det gick snabbt bra för The Cure, 1979 fick de agera förband till Siouxsie & The Banshees, en turné som sägs ha influerat Robert Smith mycket rent musikaliskt. Enligt tidiga intervjuer var han också ganska missnöjd med första plattan. Han menar att den inte alls blev så substansfylld som han hade velat utan mest är ett spel för gallerierna, initierat av skivbolaget.
The Cures absoluta storhetstid är 1980-talet. Då släpper de legendariska plattor som Seventeen Seconds, Faith, The Head on the Door och nämnda Disintegration. Det är också då de får sitt absoluta genombrott i USA. 1988 ligger singeln Just like heaven länge på Billboardlistan.
Men den här tiden kantas också av svårmod. Robert Smith går åter in i drogerna och 1982 ,efter det den mörka plattan Pornography släppts, splittrats bandet ett tag. Men de återförenas senare.
Och kanske är det en av grunderna till att The Cure är så pass omtyckta som de är, svårigheterna som omgärdar bandet och myterna kring Robert Smith som gjort honom till en ikon för många. Det handlar om mer än låtar om krossade hjärtan och svarta världar utan också om ett sätt att se på livet, om det ständiga utanförskapet som Robert Smith så tydligt personifierar.
Och tydligt är att de påverkat musiker runtom i världen. Det är inte bara Broder Daniels Henrik Berggren som influerats av dem.Band som My chemical romance nämner dem ofta som influenser och se bara på hela den nya emo-vågen, som inte varit mycket utan The Cure. Och till och med ett wild card som Amit Paul från A-teens hävdar att han influerats av The Cure på sin debutplatta.
Under 1990-talet blir det återigen ganska mörkt för The Cure. Och dödsstöten kommer med Bloodflowers 2000, som många menar är den sämsta plattan bandet gjort, och för många fans är The Cure uträknade. Men samma år ska The Cure spela på Roskildefestivalen, precis efter Pearl Jam. Under den konserten omkommer nio personer tragiskt, Cure ställer in sin spelning, men spelar året efter en minneskonsert för de omkomna. En spelning som blivit en klassiker och en form av upprättelse för bandet.
För trots halvtaskiga plattor och en allt tröttare och om möjligt glåmigare Robert Smith kommer The Cure aldrig riktigt att försvinna, trots att det är så mycket ballare att gilla män med seglarskor än män med kajal i dagens samhälle. Se bara på att bland annat tv-program som dundersuccén Andra avenyn använder Friday I´m in love i vinjetten. Plötsligt nynnar varenda tonåring på Friday i ´m in love.
Schyssta länkar.
Amit Paul är inspirerad.
Just like heaven.
Catch.
Killing an arab, live 1979.
A forest.
Lovesong
Tuva Klinthäll
tuva.klinthall@smp.se
Telefon: 0470-77 05 26
Roligt att få läsa om The Cure. Men dom där Cure-videos som skulle finnas på smp.se har ni gömt bra. Jag hittar dom inte.
Sorry Mats.
Lite mycket snor i hjärnan i dag.
Nu finns det länkar.
Galej är Smålandspostens nöjesbilaga. Vi guidar dig genom hela länets nöjes- och kulturliv och skriver om alltifrån barliv, bartenders och baristor till film, teater och konst. Och om aktuella artister förstås.
Kristina Bingström , redaktör, 0470-77 06 27
Kontaktinformation Galej
galej@smp.se
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
