• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

The Lasse story

Galej 2009-12-04 | Uppdaterad 2009-12-04

Foto: FLT

Foto: Pressbild

Foto: Scanpix

Man blir som man umgås, brukar det heta. Ens vänner blir ens spegelbild. De bekräftar och förstärker din personlighet och dina karaktärsdrag.

Lars Winnerbäck får så olika reflektioner att det måste­ kännas som att gå i spegelsalen på Liseberg.

Inte konstigt att han är lätt schizofren; att självkänslan vacklar; att han fort­farande söker efter sin identitet.

Få artister har nämligen så monumentalt olika fanskaror. Den ena har långt hår, en tummad Tranströmerpocket i kavajfickan och fyller livet med rödvins­filosoferande; medan den andra lever för förfester, bilar och bredbent Lundellrock. Däremellan de flesta andra. Frånsett indieklicken, så klart.

Det har varit en utmaning för, den nu 34-åriga, Winnerbäck att kombinera sin fäbless för snirkliga sånger à la Taube och Sundström med drömmen om Guns ’n’ Roses (han tiggde sig till en helfigur i papp föreställande Slash av sitt skivbolag).

Trots dagens stadionkonserter är det som om han fortfarande spelar i ett litet tält på Hultsfred, med publiken skrikandes efter demolåten Alla vägar har sitt pris, allt medan Linköpingsgrabben över­väldigas av uppmärksamheten och generat ler under kepsen och det rödlätta­ håret. Blygheten och modestheten har liksom alltid skinit igenom rockposer och solglasögon.

Att Lars Winnerbäck ger intervjuer är numera mer sällsynt än att Alexander Bard erkänner att han har fel. Men det handlar snarare om obekvämhet än översitteri.

Nyligen på Skavlan i SVT dryftade Sveriges största soloartist sin nervositet och blyghet och att han gillar att dra till Riga och stirra in i en vägg ett par veckor.

I dvd-dokumentären Solen i ögonen från 2008 målas en man med allsköns nojor och neuroser upp, och i Sommar i P1 förra­ året berättade visrockaren att han kan fasa för att gå på Konsum eller köpa en pläd.

Trots sina fobier och en viss inbundenhet har Winnerbäck en omfamnande typ av folklighet som tilltalar de flesta. Den numera rakare lyriken går fram bättre än ungdomens knixiga älvpoesi.

På tisdag kommer Lars Winnerbäck att fylla en Teleborgshall till bredden. Som vanligt. Vispoesin har vandrat till arenarock över folkmusiktoner och landat i en synt- och gitarrhottad Winnerbäck anno 2009, på senaste skivan Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen.

En utveckling som givit LW en drös nya följeslagare men även förargat hardcore-fansen.

Dylan sjöng 1964 att The times are a-­changin’ och levde som han lärde. Jag är glad att Winnerbäck följt Bobs motto. Det var grymt 1996, men visst har vi vuxit ifrån älvor och satyrer vid det här laget?

Det var sjukligt tacksamt att spela Winner­bäcklåtar till akustisk gitarr på fester under gymnasiet. Inte bara för att de passar mitt högst begränsade röst­omfång, utan för att de är riktiga flickmagneter. Jag måste nog tacka LW retroaktivt för ett och annat hångel. Jag menar, hör själva:

”Du får om du vill det blir trångt för min soffa­ är smal, men den rymmer en dans” (Inte för kärleks skull)

”Den vackraste stunden i livet var den när du kom och allt var förbjudet” (Kom änglar)

Vem kan misslyckas i sin kärleksjakt med sådana textrader? Romantiken blev vapnet mot leda och tristess. Orden jagade bort både demoner och ytlighet. Lars Winnerbäck sköt Amors pilar in i de flestas hjärtan jag kände.

Han fyllde ett tomrum. Åttiotalisterna­ sökte­ en svensk skald som var närmre deras egen ålder. Stefan Sundström, Plura­ och Per Persson var för gamla, Jakob Hellman hade slutat skriva musik och britpopen­ var cynisk och sjöng om sex och droger. Lars Winnerbäck träffade en romantisk folkhemsnerv som varit vilande hos det svenska folket. Ekonomiska­ kriser och kvävande ironi hade gjort oss cyniska.

Så ger sig en försynt Linköpings­spoling ifrån sig sånger om älvdans och daggvåta marker, som minner om något större och bättre. Och han gör det med en anspråkslöshet och utan synliga pretentioner. Män med gitarr har en tendens att ha häcken full av image.

Blandningen av en metaforsprängd kärlekspoesi, humor, politisk satir och en musikalisk mix mellan nämnde Sundström, Magnus Johansson och Bellman var den perfekta snutte­filten för en vilsen generation X.

Och. Bakom skira drömmar och rosa moln fanns alltid en botten att hitta. Bakom ungdomliga tillkortakommanden och förgänglig kärlek fanns ett högst påtagligt och sympatiskt drag av vemod. En sorgsenhet och minnen av gråvita dagar.

I en intervju med musikjournalisten Jan Gradvall i Sonic förra året, den första sedan 2003, berättar Winnerbäck bland annat om att han var feg som barn och aldrig ville stå i centrum. Att han har mycket sorliga minnen från sin uppväxt.

– Vemodet är ett tillstånd som jag medvetet sökt upp. Och som jag tyckt om vara i.­ När jag känner att jag börjar närma mig den känsla som jag försöker förmedla så kan det nästan kännas fysiskt skönt att skriva, sade han till Gradvall.

Winnerbäck revolterade mot skolan och visste att han ville göra musik från tidig ålder. Punkbandet Snoddas gjorde mindre succé­ under tidigt nittiotal. Ett band med influenser av Ebba Grön och De Lyckliga Kompisarna.

– Punken formade mig. Men den helt avgörande upplevelsen var när jag såg och hörde Perssons Pack. De gjorde låtar som lät som de var en del av folks liv. Låtar om att dricka. Sånger om kärlek och sprit och brustna hjärtan. Samma sak som jag också hörde hos Pogues, berättade Winnerbäck för Gradvall.

Just förmågan att definiera mitt liv var det som gjorde att jag spenderade timmar med att lyssna, läsa och plocka ut Lars Winnerbäcks låtar på gitarr. Han blev min mänskliga guide och hade alltid en oneliner redo när jag famlade.

Linköping blev Stockholm. Pojke blev man. Visor blev rock. Någonstans bland gitarrmattor och breda ben tappade jag LW. På skivan Kom 1999 lyckades han kombinera det poetiskt romantiska anslaget med en kompakt dylansk produktion som var svårtoppad. Han nådde sina dittills högsta kommersiella höjder, och behöll samtidigt en hög artistisk intergritet. Kommande två skivor, Singel och Söndermarken, präglades av en krampaktig dragkamp mellan att skriva för de stora scenerna och behålla en känsla av intimitet. Det gick sådär.

Först på Vatten under broarna­ 2004, när han släppte på allt och spelade in med Ola Gustafsson och Sara Isaksson, mer förutsättningslöst, med enklare arrangemang, hittade han tillbaka till ett nytt sprängstoff. Han kapitulerade inför livet och man trodde åter på hans ord. Här når han den närvaro han ständigt söker, som beskrivs med hans egna ord på sin hemsida:

”Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Packet gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.”

Även om hans två senaste­ skivor inte riktigt når upp i samma höjder som Kom eller Vatten under broarna, finns en vilja­ att ta musiken vidare.­ Lyriken har allt som oftast varit sylvass. Vid sidan av kampen för kärleken och mot sina inre demoner har LW lyft blicken. Velat beskriva människorna omkring sig. Samhället vi lever i. Låten Söndermarken måste till exempel vara en av den moderna tidens starkaste ögonblicksskildringar av Sverige.

Jag tror att Lars Winnerbäcks tankar, längtan och drivkraft är universella. Drömmarna trängs bland hopplösheten, som hos oss alla.

Vem beskriver det bättre än Winnerbäck själv i sin egenskriva biografi på winnerback.net? En kväll 1997 i en bil strax före Västerbron när radion spelade hans En av alla dom upplevde han känslan som alla söker. Känslan av frihet.

”Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.”

Alla skivorna:

Från melankolisk vemodskavaljer till satirisk samtidsskildrare

Dans med svåra steg (1996, Elvira)

Betyg: 3

Fin, men ojämn debut på egna skivbolaget Elvira med gratisspelande kompisar bakom instrumenten.Naivistiskt och snirkligt poetiskt med ett naturromantiskt anslag någonstans mellan Fröding och Dan Andersson.

Bästa spår: Av ingens frö

Rusningstrafik (1997, Elvira)

Betyg: 4

Den akustiska, folkloristiska Winnerbäckeran når sitt zenit. Texterna om samhällets ytliga förfall och påträngande ensamhet brännmärker. KSMB’s Johan Johansson producerar och ringar in Winnerbäcks bittersweet symphonies.

Bästa spår: Vänner

Solen i ögonen (1998, Universal)

Betyg: 3

Universal signar. Radiovänligare med mer driv och trummor. Johansson producerar igen. Rusiga sommarnätter (Pollenchock & stjärnfall) ryms som vanligt bredvid syrlig samhällskritik (Med bussen från stan, Tvivel).

Bästa spår: Varning för ras

Kom (1999, Universal)

Betyg: 4

Winnerbäcks Blonde on Blonde. Starka låtar omges av piano, munspel, elgitarrer och hammondorgel och spelas in på fem dagar. Lasse producerar själv och handplockar musikerna som blev embryot till komp­bandet Hovet.

Bästa spår: Hugger i sten

Singel (2001, Universal)

Betyg: 2

Pubrocken är här för att stanna med fullblåsorkester och rocksväng. Lundell- och Springsteeninfluenserna börjar ta över. Fin cover av Ani DiFrancos You had time, men många trista nummer tynger. Spretig och vilsen skiva.

Bästa spår: Elden

Söndermarken (2003, Universal)

Betyg: 2

Inspelad i Danmark. Texterna långt bättre än musiken. Känslan av skrivkramp gör sig påmind. Stundtals är det visrock av mall 1A. Ledan och slentrianen fångar Winnerbäck i titelspåret– en transportsträcka.

Bästa spår: Över gränsen

Vatten under broarna (2004, Universal)

Betyg: 4

Winnerbäcks starkaste skiva. Eftertänksam med en dystrare ton. Hjärter dams sista sång kan vara den mest smärtsamma låt som skrivits om förgänglig kärlek. Winnerbäck kapitulerar inför livet i sin naknaste och ärligaste stund.

Bästa spår: Elegi

Efter nattens bränder (2006, Universal)

Betyg: 3

Bokslutet efter tio år som soloartist är redovisningsskyldigt.För lite nytt och dåligt med extramaterial. Skåpmat för fansen. En bra liveversion av Du hade tid och fina, outgivna spåret Ingen soldat sticker ut.

Bästa spår: Ingen soldat

Daugava (2007, Universal)

Betyg: 3

En resa i Östeuropa och inspelning på Irland landade i en mörkt tuffande och lätt klaustrofobisk skiva. Stundtals angeläget och närgånget, men den akustiska musiken känns inte lika självklar när den armbågas med en nyfunnen irländsk folkrock.

Bästa spår: Om du lämnade mig nu

Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen (2009, Universal)

Betyg: 3

Bakom Kentgitarrer och syntslingor är skiva nummer nio väldigt mycket LW. Han är tillbaka bland svenskt gråa hus, garage och tegelbygg­nader. Han smaksätter med de välkända kryddorna nostalgi, smärta, kärlekstörst och vemod.

Bästa spår: Ett sällsamt exemplar

Jonas Allgulin
jonas.allgulin@smp.se
Telefon: 0470-77 06 25

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: