Musik 2010-02-15 | Uppdaterad 2010-02-16
Är storbandsjazz mest nostalgi? Nej, denna musikform lever fortfarande i högsta grad och kan ruska tag i en publik som huvudsakligen består av pensionärer.
Att det handlar om vård av traditionerna framgick med all tydlighet när Amiralens storband från Malmö spelade inför ett nästan fullsatt Palladium på söndagseftermiddagen.
På programmet stod musik skriven av kompositörer verksamma från 1920-talet och 40–50 år framåt.
Konsertens första hälft ägnades åt legendariske arrangören och orkesterledaren Harry Arnold och hans Radioband. Den tjugohövdade Malmöorkestern spelade musik som sändes i radio mellan åren 1956 och 1965. Somliga menar att denna tid var en höjdpunkt för svensk jazz. Harry Arnold blev mycket känd och fick publik även i USA.
Inledning blev bandets signatur Stand by, en perfekt öppning.Presentatören Jan ”Jolson” Olsson introducerade sedan låtarna och berättade om Harry Arnolds liv och med skojigt småprat fick han publikens förväntningar att stiga.
Fem saxofoner, fyra tromboner, fyra trumpeter, piano, gitarr, bas och trummor hörs ordentligt när man brassar på. Orkesterledaren Anders Åhlin hade dock inga problem att tygla musikerna som är mycket erfarna. Några av dem är verkliga veteraner, de var med i det band som Harry Arnold hade i Malmö på 1940-talet innan han flyttade till Stockholm och radion.
Upp till 500 låtar finns på repertoaren och det imponerar ju stort.
Bandets sångsolist Petri Soikkeli har en bärig röst som han kan tänja på efter behag och han gjorde ett säkert intryck i låtar som Don’t blame me, The coffee song och Chicago, alla i Arnolds arrangemang.
Programmets andra hälft bestod av kända eller mycket kända storbandslåtar, som Neal Heftis Lil’ darling, mest bekant kanske i Count Basies tappning och Cole Porters I’ve got you under my skin samt örhängen som Mack the knife, For once in my life och The more I see you.
Bland soloprestationerna märktes särskilt de från Bertil Palm på trumpet och Lasse Lantz (känd i Skåne som Lommas Jimi Hendrix, enligt Jan Olsson) på gitarr. Orkesterledaren Anders Åhlin lät också publiken höra mycket fint altsaxspel i Quincy Jones vackra The midnight sun never sets.
Publiken fick nog vad den kommit för, några timmars säker uppvisning av en orkester som är samspelt och elastisk trots sin numerära tyngd.
Amiralens storband lät erfarenheten tala och det var mer än gott nog.
P-O Åstrand



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA