Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Musik 2012-02-18 | Uppdaterad 2012-02-18
NÄR FREDDIE Wadling senast stod på Växjö teaters scen, för nästan exakt tre år sedan, utgjorde materialet från Den mörka blomman / The dark flower konsertens grundstomme.
NÄR FREDDIE Wadling senast stod på Växjö teaters scen, för nästan exakt tre år sedan, utgjorde materialet från Den mörka blomman / The dark flower konsertens grundstomme. I kväll spelar han bara Stina Nordenstams Här slutar kartan från den, fokus ligger istället på Bond-låtarna från hans senaste solo-album, With a license to kill. I princip hela albumet spelas, utom förstås det spår jag tyckte bäst om: Live and let die. Men nu upptäcker jag istället vilken fin låt A view to a kill är – även om framförandet inte är riktigt tipp topp.
FAKTUM ÄR att jag under konserten kommer på mig själv med att notera åtskilliga reservationer: Balansen mellan instrumenten är stundom dåligt mixad, det är ibland lite otajt spelat; särskilt då man använder förinspelat ljud; låtlistan är brokig och ologiskt sammansatt.
Men ändå. Trots dessa invändningar blev det en väldigt fin fredagskväll.
Filmmusiken varvades med ett antal covers: Rupert Hines I hang on to my vertigo (mindre lyckad version), Radioheads Creep (presenterad som ”Lilla publikfriaren”), David Bowies Let’s Dance (trevande, på gränsen till pinsam), Procol Harums A salty dog (fantastiskt fint tolkad) och jazzstandarden My funny Valentine (som bland andra Chet Baker och Frank Sinatra gjort odödlig).
Sedan Bond-skivan släpptes i november har Wadling faktiskt hunnit ge ut ett album till, Blue for Twos comeback Tune the Piano and Hand Me a Razor, som kom förra veckan. Jag hoppades på låtar från den och fick Cherokee Dance, som också var en av konsertens höjdpunkter. Men även Robert Johnsons Me and the devil, nedmonterad till en mörk enackordsblues, var en riktigt tung sak som hade platsat perfekt på Blue for Two-skivan. Det är just de groove-baserade numren där det ges utrymme för improvisationer som funkar bäst. Absoluta höjdpunkten var versionen av Monster Magnets genombrottslåt Space Lord, där Sebastian Öberg står för kvällens enda riktigt råa fläskkvartettiga cellospel.
WADLINGS band består i övrigt av Per Ruskträsk Johansson på saxofoner av alla de slag (samt vissa inhopp bakom trummorna). Även han kunde gott fått ännu mer utrymme för soloutflykter. Christian Olsson alternerade mellan trummor och gitarr – vilket gjorde att det ofta uppstod hål i soundet. Det skulle behövas ytterligare en musiker i bandet.
DET SOM GÖR kvällen är ändå Freddie Wadlings personlighet. Den medelålders publiken i teatersalongen omfamnar honom med en stor varm kram och han returnerar kärleken med avspänt småprat av typen: ”Annars går det bra – hittills?” och göteborgshumor à la ”Jag är Agent 031, with a license to sill”.
Men bondkomiken passar ju kvällens tema.
TILL OCH MED extranumret, den klassiska Freaks från Wadlings debutalbum med Cortex från 1981, görs i en pigg och hurtig upptempoversion.
Det är en rätt märklig resa som artisten Freddie Wadling gjort – från dystopisk outsider till folkkär mysfarbror.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA