Musik 2010-02-15 | Uppdaterad 2010-02-15
Växjö och Kronoberg har äran att då och då att få hem sina världsstjärnor. I går eftermiddag var ett av de gnistrande ögonblick då sopranen Malin Hartelius lämnat Zürichs operascen, där hon är fast anställd, för konserthuset i Växjö.
Det är svårt att komma på ett bättre sätt för Växjö konsertförening att fira sitt 20-årsjubileum. Stjärnglans och hemvändarstämning på samma gång. Malin Hartelius kommer ursprungligen från Högebo utanför Konga, gick gymnasiet på Katedralskolan i Växjö och studerade sång för Sylvia Mang-Borenberg. Sedan 1985 bor hon utomlands och har en ständigt framåtskridande soprankarriär runt om i Europa, med Zürich som bas.
Kust till kustfilharmonin är det andra viktiga benet som jubileumskonserten vilar på. En symfoniorkester i litet format, bestående av eldsjälsmusiker från södra Sverige, som sammanstrålar då och då för att göra framträdanden tillsammans med stora solister.
Och det är en verkligt fin orkester, som spelar välrepeterat in till minsta stråkplock. Framför allt imponerar den i sin följsamhet. Det märks inte minst i inledande Uvertyren till Coriolanus (Beethoven), som avslutas så försiktigt – men ändå förtätat. Det sägs att de tre sista tonerna ska låta som den döende hjälten Coriolanus sista hjärtslag, och orkestern lyckas faktiskt framkalla den känslan.
När sedan Malin Hartelius gör entré, strålande i först blå, sedan mörkröd klänning, inleder hon med Dove sono ur Mozarts Figaros bröllop. I de fyra arior hon framför – plus ett extranummer på slutet – får vi se prov på hennes mångsidighet. Hon sjunger alldeles enkelt men det låter förstås fantastiskt. Utan stora gester förmedlar hon sångernas innehåll: hopp, förtvivlan, spirande förälskelse och dödsångest. Det verkar inte svårt för henne att hoppa däremellan. Faktiskt får hon flera hundra år gamla libretton att kännas i hjärtat. En skön konst.
Dirigenten Henrik Goldschmidt leder sin filharmoni med hela kroppen. Dessutom får vi höra honom som oboist, i Marcellos Adagio ur oboekonsert i d-moll. Den avslutande, bortdöende tonen till stråkar som spelar så tyst, så tyst är magnifik.
Efter paus bjuder orkestern på en hel symfoni av Jan Vorí sek, som levde i Tjeckien på tidigt 1800-tal, och var starkt influerad av Beethoven. Nu får orkestern spela loss, med mycket pukor och kraftfulla stråkar. Som helhet är symfonin både pampig och storslagen. Totalt sett blir ändå konsertens första hälft den största behållningen från denna lyckade jubileumsdag.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA