Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Musik 2012-01-21 | Uppdaterad 2012-01-21
Det var tillbörlig feststämning vid invigningskonserten under fredags kvällen i Utvandrarnas hus, där Musica Vitae äntligen fått ett eget hem.
Det är inte oviktigt att en konsertlokal erbjuder både publik och musikanter arkitekttoniskt, i färgsättning och exempelvis I form av bekväma sittplatser en viss trivselkänsla. Det befordrar lyssnandet. Man kan väl säga att kraven i det hänseendet tycktes uppfyllda när man nu för första gången konfronterades med den här lokalen. Möjligen kan man tycka att ljuset var ganska tråkigt där och att man funderade lite på ventilationen, allt eftersom värmen steg till ganska ansenlig temperatur i den publikstinna lokalen.
Ljuset, ja – men ljudet då, akustiken? Hyfsad men knappast mer Lite för torrt alltså. Efterklangen var ganska kort, och därmed en smula otacksam att spela i. I pianissimonyanser lät orkestern här bäst, medan den klangprakt man är van att höra från Musica Vitae i fortissimo var något en kritisk lyssnare stundom kunde sakna. Det gick framförallt ut över avslutningsnumret Josef Suks Serenad op 6 som tävlar i omtyckthet med svärfar Antonin Dvoraks Stråkserenad i samma genre. Det var för övrigt ett bra och humörfriskt framförande av Suk, med den rätta spelglädjen framlockad av Johannes Gustavsson på dirigentpulten.
Programmet ges åter på lördagen och man kallar det då med stor rätt en familjekonsert, med idel vacker musik att bjuda och fina soloframträdanden av orkesterns stämledare i ackurata och konstnärligt frappanta insatser. Sålunda mötte oss båda Stenhammars Sentimentala romanser (Mårten Sundén och den glansfulla 1. konsertmästaren Dorota Siuda). Det finns inte så stor repertoar i musiken för violasolo och orkester, vilket kan förklara valet av en Elegi (klagosång) som inledning på fest- konserten, fast egentligen är Vieuxtemps Elegi inte särskilt gråtmild, men mycket vacker musik, så som Ylvali Zilliacus så tydligt visade i sitt framförande. Cellisten Richard Müller var snabb och säker i ett trevligt scherzo av Daniel van Goens, en ny bekantskap kan man tänka för de flesta åhörarna.
Viktigt för Musica Vitae genom åren har varit att spela upp samtida musik. Det gäller även Per Tengstrand och alla krafter förenades i en pianokonsert av en relativt nyskriven pianokonsert av Tobias Broström. Den var nu inte så ”modernistisk” men var liksom övrig musik för kvällen lättlyssnad och vacker. I början fanns minimalistiska drag, men annars var Maurice Ravel uppenbart närvarande både i klang- och harmonik-avseende. Det var nu kanske ”författarens” mening för han hade kallat sin konsert för Belle epoque, dvs. med hänsyftning på den tid i den franska historien som nu ligger hundra år bakom oss. Konsertens kärna ligger i den poetiska mellansatsen med melodisk ådra men i finalen visar Broström som är utbildad slagverkare upp en intressant rytmik-sida.
Efter konserten och inte minst med tanke på ”familje”konserten på lördagen lockades med akrobatiskt artisteri (Manda Rydman) mot en bakgrund av underbar Piazzolla-musik i orkestern. Det talades vackra ord om drömmar och förväntningar och om tacksamhet till dem som möjliggjort Musica Vitaes hemgång. Konserthuset i Växjö ska för den skull inte behöva känna sig övergivet av orkestern, särskilt med storpublik att vänta.
P-G Bergfors



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA