Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Musik 2012-02-21 | Uppdaterad 2012-02-21
Kulturkroppar är en artikelserie om personer som dagligen använder sig av sin kropp i sitt yrke. De kommer alla från kulturens värld. De är alla beroende av att kroppen fungerar. I dag träffar vi trummisen Andreas ”Adde” Mitroulis vars liv skulle förändras helt om han inte fick spela. Brutalt och intensivt. Att spela grindcore är inget för klena. Andreas ”Adde” Mitroulis är trummisen som inte viker för skador, sjukdomar eller att inte kunna andas ordentligt. Han är härdad efter 20 års manglande.
Ålder: 34
Bostadsort: Tävelsås
Yrke: Skylttillverkare och trummis i banden Birdflesh, General Surgery och Entrails.
Uppvärmning: ”Jag är rätt dålig på det, men vi brukar inte köra den snabbaste låten först. Egentligen borde man stretcha och tänja ut – men man är väl inte musiker utan hårdrockare.”
Mest stolt över: ”Jag är självlärd och har inte gått någon trumskola förutom någon gång som liten. Jag ville spela hårdrock helt enkelt.”
Aktuell med: Spelar med Birdflesh på Nalen i Stockholm den 24 februari.
Som trummis kan han inte spela sakta, om takten ska hållas.
Efter 20 år av passionerat manglande är Andreas en härdad hårdrockstrummis.
Kroppen är Andreas instrument, men tar också en del stryk av att spela trummor.
Varje spelning innebär en utmaning och kan vara som ett träningspass i intensitet.
ösigt Andreas ”Adde” Mitroulis är trummis i hela tre band. När han spelar vibrerar replokalen och trummandet är snabbt och massivt. Som ungdom fascinerades Andreas av det brutala i grindcore, en musikstil han ägnat sig åt sedan dess.
– Jag som trummis kan inte spela sakta, jag kan inte hålla en takt då. Jag är en passionerad mangeltrummis, säger And reas Mitroulis som kanske mest är känd som trummis och sångare i det humoristiska grindcorebandet Birdflesh.
– Vi är bara tre och vi kan skapa ett sådant jävla ös. Vi behöver inte vara fem - det räcker med oss.
Grindcore är en blandning av hardcorepunk och metal. Med låtar som ofta är byggda på d-takt och blastbeat (olika komp som går i snabb takt där man använder sig av flera trummor samtidigt) går det undan. Intresset för den slagkraftiga musikgenren fick Andreas i sin ungdom.
– När man började lyssna på den här sortens musik så upptäckte man vilket ös det är. Det är människor som svettas och blöder. Det var så jäkla brutalt. Man hade lyssnat på 80-talets Kizz och Mötley Crüe och så upptäckte man att det fanns hårdare musik. Självklart ville man göra som de tuffa grabbarna.
När Andreas spelar vibrerar hjärtat. Trummandet är kraftfullt och energiskt. En massiv ljudkuliss kickstartar adrenalinet och trots att det är ett rejält tempo ser Andreas lugn ut. Han rör inte en min. Inte ens när en trumpinne går sönder.
– Den lägger vi till vedhögen, säger Andreas och slänger den trasiga trumpinnen bland de andra och tar vant en ny.
Under spelningarna är det trummor och hård skriksång som gäller – samtidigt.
På frågan om när han andas svarar han:
– Det gör man nästan inte.
Det är inte ovanligt att Birdflesh spelar 30 låtar under en spelning. Låtarna är rätt korta, Victim of the cat är exempelvis fem sekunder, men varje spelning kan vara en rejäl utmaning.
– Jag kan bli helt slut, adrenalinet slår väl ut vätskesystemet. Det blir som ett fysiskt träningspass på 40 minuter.
Turnélivet kan tära hårt på kroppen. Andreas berättar om hur man dricker alkohol varje dag, i bland sover han på golvet i en minibuss och så är det mangel varje kväll. Men han vill inte klaga. Han har spelat trots sjukdomar, men ett av de mest krävande gigen var i Japan.
– Spelningen var i en källare som är mindre än Uffes källare. Det fanns inga fönster, det var litet och instängt. Det gick inte ens att ta ett djupt andetag och de fick hälla vatten på mig.
Andreas tränar för att hålla sig i form, mest för egen del framför att orka med trummorna. Men han har inte tänkt så mycket på vad kroppen betyder för honom.
– Tack vare den kan jag spela, men man tänker ju inte på att man är frisk och att allt är funktionellt. Men visst, kroppen är mitt instrument – tack vare den kan jag spela trummor.
Han berättar att kroppen kan ta en hel del stryk. Axlar och handleder är känsliga. Om han vrider på dem så känner han att de inte är helt hundra.
– Jag har en kompis i Stockholm som har slitit ut sina handleder och en axel. Doktorn har förbjudit honom från att spela mera. Där vill man inte hamna.
Om han inte fick spela trummor skulle hela hans tillvaro förändras.
– Då skulle det kännas som att livet tog slut, även om det inte gör det. Jag har sysslat med det här i mer än halva mitt liv och trummorna är en del av det. Man ser fram emot spelningarna, de finns i vardagen och det skulle kännas jättekonstigt om man inte fick spela.
Tidigare artiklar:
4/1: Cirkusartisten Manda Rydman om att pressa sin kropp till det yttersta.
11/1: Skådespelaren Björn Johansson Boklund om känslan av viktlöshet.
16/1: Anna Eklund om att känna sig levande i dansen.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
