Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Musik 2011-04-30 | Uppdaterad 2011-04-30
Per Persson höjer sin svarta akustiska gitarr, med låtlistan fasttejpad på kanten, och spänner blicken i oss. Säger:
– Jag är från ett litet helvete i Hälsingland. Ni är från ett lite större helvete i Småland. Men det finns ännu större.
– Dackehallen! vrålar någon i publiken.
Kanske det. Nu var det New York Per Persson syftade på, och drar igång en av kvällens bästa låtar, 20 år gamla Nyårsafton i New York, och presenterar sitt pack: Love Antell, Norpan Eriksson, Magnus Lind och Magnus Adell. Med andra ord – fantastiska musiker. Magnus Lind hanterar sitt dragspel med kärlek, svett och humor. Love Antell, alltså Florence Valentin-Love som numera ingår i bandet, håller sin gitarr högt och spelar frejdigt, virtuost och punkigt på samma gång. Norpan Eriksson och Magnus Adell står för den orubbligt stabila rytmsektionen. Och så Per Persson själv, med en närvaro få förunnat.
Så, Packet har en bra kväll. Börjar man med Fribacka väg, följer upp med En sång om dej och Hanna, har man publiken i sin hand. Det är tidiga klassiker, och publiken i kväll är av den sorten som följde Perssons Pack när de var som störst, i början av 1990-talet.
Men det som gör första set så bra är att det vemodiga, det storslaget mörka, får komma fram. Det som fulländades på comebackskivan Öster om Heden från 2009. Där berättelserna lyfts från fantastiska skrönor till historier här och nu. Första delen av kvällen tillåter sig Perssons Pack att sänka tempot och släppa in melankolin.
Sista låten innan paus är given dagen innan Valborgsmässoafton: Sista kvällen i april från 22 år gamla debutplattan Kärlek och dynamit. Vi sjunger "raketerna de flög omkring, när vintern kysste våren in". Ölglas höjs och vuxna män kramas. Förväntningarna inför del två av kvällen är höga.
Men då faller det plattare. Kanske är det för att det skrålas i lokalen och ropas på låtar från förr. Men jag hade önskat att man plockat fram fler pärlor från senaste skivan. Vi får ingen Stenad i Stockholm, ingen Sångare utan orsak. Vi får en fin Mellan månen och mars men annars koncentreras andra set på det som kanske utmärkte Perssons Pack en gång, men som i dag känns lite dammigt: Den ölstinna, snabba, punkiga folkrocken. Vi får höra Vild som Jerry Lee och Packets paradmarsch, och visst är det fint, men någonstans hade jag hoppats att Packet vågat mer och släppt fram mer av det nya.
Fast man kan inte komma undan en låt. Hade vi inte fått höra Per Persson sjunga: "Stopp..." och publiken genast fyllt i med "hej hallå, jag ville bara säga..." i bandets klassiska Tusen dagar härifrån hade vi gått hem besvikna. Nu sjunger vi med från första ord till sista.
Att extranumret blir Mördar-Anders är till publikens fulla belåtenhet.
Största intrycket från kvällen blir Per Perssons intensitet. Ena stunden avvaktande cool, andra brinnande vid micken. Det finns väldigt mycket hjärta där. Fortfarande.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA