Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Musik 2012-02-20 | Uppdaterad 2012-02-20
Det bjöds både på dåligt synkroniserat heavy metal-oväsen och skickligt framförd hårdrock under fredagen i Växjö då Salinas och House of Lords besökte Harrys.
Salinas är den spanske gitarristen Jordi Salinas band och de ägnar sig åt relativt traditionell heavy metal. Med sig har han musiker från både Tyskland och Sverige.
Tyvärr låter det riktigt illa från scen denna kväll. Bandet brottas med ett trumljud som är så burkigt att det får Lars Ulrichs insats på St Anger att låta överproducerad.
När detta paras med en i övrigt riktigt grötig mix som effektivt dränker varje solo Jordi Salinas försöker sig på är det bara att inse att gruppen inte har någon lätt uppgift att övertyga nya lyssnare denna kväll.
Den svenske sångaren Rick Altzi kämpar i och för sig på så gott han kan och sjunger egentligen både kraftfullt och tonsäkert över det alltför osynkroniserade oväsendet.
Oväsen är inget man kan anklaga amerikanska House of Lords för. Med rötterna i det sena 1980-talets slickade variant av hårdrock levererar de en både tight och melodistinn show.
Gruppen bildades 1987 av keyboardisten Gregg Giuffra och på Gene Simmons skivbolag nådde de hyggliga framgångar med sin radio- och MTV-anpassade musik innan de splittrades 1993.
I dag är det dock bara sångaren James Christian kvar av originaluppsättningen och efter återuppståndelsen i början på millenniet har gruppen under hans befäl hunnit släppa fem album.
Den suggestiva och österländskt klingande Sahara inleder och det står klart redan från början att House of Lords bär på en stor portion rutin.
Alla i bandet hjälper till med körarrrangemangen, vilket ger ett proffsigt intryck och en riktigt fyllig ljudbild. Ibland blir det kanske väl inställsamt med refrängerna i låtar som I don’t wanna wait all night och Come to my kingdom som nästan tippar över i sin vilja att blidka.
Samma koncept fungerar bättre i den lite mer drivande S.O.S. in America, som är den låt som drar fram allra mest jubel ur den riktigt entusiastiska publiken under kvällen. Balladen och Stan Bush-covern Love don’t lie övertygar också.
Som bäst blir det ändå när de snygga melodierna får sällskap av lite kraftfullare riff där den Rainbow-liknande Cartesian dreams och hårt riffiga Rock bottom ger detta extra tuggmotstånd.
Bandet avslutar sedan i nostalgisk anda med I wanna be loved, Pleasure palace och Slip of the tongue från 1988 års debut, men kvaliteten och den starka responsen på det nyare materialet gör ändå att House of Lords trots allt fortfarande kan räknas som relevanta.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA