Musik 2010-04-16 | Uppdaterad 2010-04-16
Jag har sett Tomas Andersson Wij många gånger. Det har alltid varit bra. Men aldrig så bra som det var i torsdags kväll på Växjö teater.
Ville bara få det sagt på en gång.
Tomas Andersson Wij
Växjö teater, 15/4
Publik: Cirka 170
Längd: Drygt två timmar, inklusive förband
Bäst: En accelererande Hälsingland
Saknade mest: En svensk rockstjärnas död
Tomas Andersson Wij är ständigt på turné. Känns det som. Det senaste decenniet har det snarare varit regel än undantag att han dykt upp åtminstone någon gång varje år. "Jag har spelat 300 gånger på Palladium", säger han själv.
Så man borde väl tröttna, särskilt som nya skivan Spår inte når upp till hans bästa stunder. Men hans ändlösa resande från scen till scen i de mellanstora mellansvenska städer som han brukar sjunga om, har gjort honom inte bara till en väldigt avslappnad scenpersonlighet. Han har blivit något mer, en välkommen gäst som man helst inte vill ska gå. Man tröttnar ju aldrig på hans berättelser. Allvaret, metaforerna, bilderna av ett land, en tid, en plats som vore den hämtad ur vårt gemensamma, lätt gulnade fotoalbum. Mamma som ung som skrattar och kisar i motljus.
I låtar som Hälsingland, Tommy och hans mamma och So long, träffar TAW oss, för att använda hans egna ord, mitt i veka livet.
Den här torsdagskvällen är det första gången han spelar på Växjö teater. Ofta har han varit själv, men nu har han trummor och keyboard vid sin sida. Vilket förstås ger utrymme för ett mer varierat uttryck. Mer tyngd. Mer sväng. Mer svärta, men samtidigt ett ljust vibrerande hopp. Särskilt Per Eklunds trumspel skapar en påtaglig dynamik. Han är förlorad i musiken och balanserar hela tiden mellan hårt bankande och skört smekande.
Och faktiskt mår låtarna från senaste plattan – som förstås är låtlistans röda tråd - fantastiskt bra på scen. De känsliga arrangemangen, betoningen på de rätta ställena och det kristallklara ljudet ger dem nytt liv. Som inledande Svenska zombies. Den är mörk, kuslig. Och där reser sig håren på armarna för första gången den här kvällen. Strax där efter när TAW ropar vädjande mot himlen, "Tommy, hör du mig. Tommys mamma, hör du mig" så händer det förstås igen.
Bilden av Tomas Andersson Wij som den allvarliga mannen, grubblaren och ironins baneman lär förfölja honom. Men den är långt ifrån rättvis. För även om han är pretentiös – i ordets mest positiva bemärkelse – när det gäller låtskrivandet, är det få som behärska mellansnacket som han. De underhållande och personliga vardagsanekdoterna bildar en glimrande ram till kvällen. Han kan ju till och med presentera bandet på ett snyggt sätt.
Under de sista låtarna får han och bandet också sällskap av förakten Ola Joyce (vilken röst!), som drar på sig basen. Jag trodde att jag hört Blues från Sverige några gånger för mycket, men i den här lössläppta versionen lyckas de fyra på scen förvandla teatern till sommar och folkpark på sitt allra vackraste humör. Och när de sedan kör Ett slag för dig kunde kvällen inte ha slutat bättre. Trodde jag. Det sista vi får är en a capella-version av hymnen Där får jag andas ut. Det är så närgånget det någonsin kan bli. Amen.
Mycket bra recension Andreas. Finns inget att tillägga eller dra ifrån. Helgjuten konsert helt enkelt.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Alldeles lyrisk när jag kom därifrån, har sett honom många gånger men detta var något alldeles speciellt...
Bra skriven recension. Jag hoppas att TAW får mer uppmärksamhet, han förtjänar detta. Jag upptäckte alldeles nyligen honom.
Härligt att se Tomas på teatern. Fin inramning till en helt underbar artist.
Detta var något av det segaste jag har varit på.
hade väntat mig mer
Missade spelningen, jag har många , nästintill alla av hans cd´s , spelar då och då ,den låt som återkommer i spelaren blir gärna " Vi är värda så mycket mer" en fin låt en av dom bästa . Känner jag.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (43 ST.)
ANNONSERA