Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Musik 2012-02-13 | Uppdaterad 2012-02-13
På den gamla goda tiden, då det fanns kommunala musikskolor spridda över hela landet, fick de flesta svenska ungdomar handgripligt stifta bekantskap med en blockflöjt. Med den väntades man inträda i den klassiska musikvärlden. För de flesta slutade denna instrumentala vägledning tyvärr i besvikelse, det lät inte så bra, men Per Gross som nioåring med blockflöjt hade inte bara en ojämförligt musikalisk talang utan även turen att få ett par entusiasmerande lärare. 10 000 övningstimmar senare är han nu en av blott en handfull svenska instrumentalister av världsformat.
På lördagseftermiddagen väntade storpublik i en nästan fullsatt Söderportkyrka för att lyssna till honom i bästa samspel med tre häftiga kolleger som spelte på cembalo, cello och milt klingande slaginstrument.
Presentationen av det omväxlingsrika programmet var förnämlig, med effektfull entré och sorti och smidiga övergångar mellan inslagen, från den inledande saltarellon från 1300-talet till minimalmusiken från vår egen tid. Extranumret av Sebastian Bach icke att förglömma, en oändlig, skön melodi, som bara Bach kunde skriva, en sats ur en av flöjtsonaterna.
Dessförinnan en fascinerande provkarta på vad Per Gross bättre än någon annan förmår göra med en blockflöjt. Med en toccata&corrente av Rossi, specis på keyboard i början av 1600-talet, tog cembalisten Benjamin Åberg plats på scenen i virtuos ”harpolek”. Cellisten Per Hansen bjöd av Bach preludiet ur den första solosviten, innan Vivaldi kom till tons i kammarversion av en av hans halva tusentalet bevarade solokonserter, för flöjt förstås.
I pausen bjöds superläckra minimalistiska semlor, väl ägnade att stärka både publik och musikanter inför den andra konsertavdelningen, som rymde mest sentida musik. Leif Karlsson inledde med en egen ”Improvisation” på irländsk trumma, hanterad med fingerfärdig magi, Per Gross öppnade en ny ljudvärld med avstamp i en japansk barnvisa, också ett improvisatoriskt överdåd på pipan, lämnande Vivaldis C-durskala åt sin ensamhet.
För den som egentligen aldrig förmått att heja så intensivt på minimalistiskt funtade tonsättare av tjatmusik blev det sen en glad överraskning att höra hur den tekniskt osannolike mästaren med sin skicklighet och musikalitet kunde så överlägset bemöta några unga tonsättares krav på solisten och lämna oss alla i stum fascination.
Gamle van Eycks engelska näktergal hördes denna eftermiddag ännu galnare än vanligt och flöt smidigt ihop med Zahnhausens Minimal music. Här visades att musik från 1600-tal och 2000-tal kan visserligen kronologiskt väntas klinga mycket åtskilda, men uppförandemässigt i praktiken kan klyftan utjämnas, oavsett verkens tillkomstdatum och allt serveras som tidlös Musik.
En vidunderlig konsert för fyra spelare.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA