Musik 2007-12-14 | Uppdaterad 2007-12-17
Två mimande, adrenalinstinna Göteborgare, en frånkopplad mikrofon och ett gäng fantastiska poplåtar. Det räcker för att The tough alliance ska orsaka en stunds upplopp på Kafé de luxe på onsdagsnatten.
Jag trodde att The tough alliance hade gjort sitt anti rock-statement minst en gång för mycket. Att på pojkrumsvis mima till sina egna låtar, spänna upp bröstet, dansa som om ingen såg på – och dessutom göra det inför en betalande publik som väntat och väntat till klockan blivit halv ett och sedan bara köra i 20 minuter.
Det är klart att det här kändes kaxigt självsäkert och skönt provocerande första gångerna de gjorde det för fyra år sedan. Nu, däremot, är ju hela överraskningsmomentet försvunnet. Poängen förlorad.
Trodde jag.
För när de trycker på play-knappen och rullar igång First class riot försvinner all logik och alla preferenser om hur en rockkonsert ska se ut och låta. Då börjar ett småputtrigt de luxe att koka och ett helt gäng kastar sig upp på scen och dansar som om det inte fanns någon morgondag.
Och TTA har inga problem med det, tvärtom. De fortsätter att mima även om de bara syns när de då och då sticker fram sina huvuden mellan fansen som nu står längst fram på den trånga scenen.
Och de lyckas faktiskt, fortfarande, få en att fundera över hela fenomenet med konserter där man står och stirrar på ett band, en artist, och artigt klappar i händerna när låten är slut. Även om det är skittråkigt, vilket det ju inte sällan är.
Henning och Eric vill inte att man tittar på dem, inte klappar i händerna efter lysande A new chance. Det räcker med att man förlorar förståndet och dansar som en tok. Och bättre dansdirigenter än The tough alliance är svårt att hitta.
Bra spelning, bra recension!



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (46 ST.)
ANNONSERA