Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Konst 2012-01-12 | Uppdaterad 2012-01-12
Ett litet berg med begonior på golvet. Eller är det en komposthög som strösslats med dessa olikfärgade blommor, ack, så hemtrevliga?
Ett litet berg med begonior på golvet. Eller är det en komposthög som strösslats med dessa olikfärgade blommor, ack, så hemtrevliga? Men knappt har blicken fångats av det jordigt igenkännliga genom Caroline Mårtenssons objekt, förrän den sugs in i en jättelik tunnel på en målning av Andreas Poppelier, som hänger rakt fram när jag klivit in på Konsthallen. Stämningen är förtätad trots all luftighet och utrymme mellan verken. Här möts två konstnärliga uttryck som både kan förenas och utgöra ett slags motvikt. Att kombinera dessa två unga, samtida konstnärer är faktiskt en medveten lyckoträff.
Laddningen finns framför allt i det dolda, det som växer fram och kanske blir synligt om man ger verken den tid de behöver för att sätta igång olika slags berättelser.
Men det är inte lycka eller skönhet som står fram, även om det stora verket med begonior i en hög på golvet också skulle kunna ses som vackert, en rit av blommor. Vad som står fram är någonting bakomliggande, olika dolda processer. Som den industrialiserade blomproduktionen som vid närmare insyn ter sig lika oromantisk och obesjälad som vilken massproducerad vara som helst. Mårtenssons foto-potpurri med olika arter av begonia, Begoniaceae, får det att rycka i mungiporna. Jag gillar leken med traditioner, rara sällskapsblommor i ett nytt ljus.
Vi lever i streckkodernas tidevarv. Och vad gäller högen på golvet blir associationen till allt levande en påminnelse om all död.
I vems blick pågår den tysta selektionen?
De kasserade begoniornas skönhetsfel fungerade inte längre kommersiellt. Installationen Fattigkärr, upp och nervända blomlådor med pressade växtdelar från våra vanligaste krukväxter blir ett herbarium för både närläsning i tiden och historisk tillbakablick. För Andreas Poppelier finns också förgängelsemotivet med, men inte lika tydligt. Han målar akryl så att det liknar olja, ibland i folkhemsfärger. Motiven är ofta konkreta: en människa i ett rum (Leif och Kristina) eller rum med en scen. Vad är det vi ser? Någonting pågår, någonting har skett. Någon försvinner ur bilden. Målningarna både ger tystnad och kräver tystnad. Framför allt tycks Andreas Poppelier vilja skikta upp tid och rumslighet,verkligheten om man så vill, med inslag av fiktion och dokumentär. En smygande känsla av att spela med i någonting drabbar mig som betraktare. Plötsligt bryter Leonard Cohens sträva röst in genom en titel och gör sig påmind i en liten skulptur. Dance me to the end of love. Spänningen tätnar.
TINA PERSSON



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA