Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Konst 2008-04-10 | Uppdaterad 2008-04-10
Redan i Växjö konsthalls entré överfalls man av Kristina Abelli Elanders färgsprakande verk, stora grälla målningar och en alldeles underbar knallrosa julgran i trä. Det handlar om en radikal feminism i kraftfulla uttryck, ett steg vidare från proggtidens idealiserade plysch-mys i jämställdhetens tecken.
I Elanders värld tar den plågade hemmafrun revansch med kniven som vapen, blodet sprutar och frysen fylls av (mannens) likdelar. Makabert och befriande lekfullt på en gång. Yxan viner genom luften för att kapa könsrollerna, ett provocerande måleri som inspirerats av dåtidens modernaste kulturella uttryck – serierna och graffitin.
Ett annat verk med serieanknytning är Ljusskåp av Maya Eizin Öijer, från 1978. Lika klatschigt i färgerna det, men med ett förvånansvärt modernt uttryck eftersom det hämtat motiv från den japanska manga-kulturen. I utställningen finns också bilder av välkända tecknarna Joakim Pirinen (Socker-Conny) och Gunnar Lundkvist (Klas Katt). Helt rätt med tanke på att vuxenserierna som bildmedium och kulturyttring formligen exploderade i början av 1980-talet, med tidningar som till exempel Epix och Galago. Kul att återuppleva!
Det är Göteborgskonstnärerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander som satt samman utställningen, vilken tidigare visats i Göteborg och Stockholm. Det här är dock första gången den omges av en mängd kringarrangemang som går i samma tidseras tecken. Runt om på stans gallerier och scener sker olika utställningar och framträdanden.
Konsthallen är dock navet i sammanhanget, och utställningen här ska spegla svensk konst under åren 1975 till 1985. En tid då sextiotalets utopiska optimism kraschat och då konstens modernism nått sina yttersta gränser. Kollektivismen ersattes av satsa-på-dig-själv-mentalitet och punken förespråkade total anarki. Inom konsten försvann kraven på äkthet och realism och istället lockades man av förkonstling och yta. I postmodernismen blev formen viktigare än innehållet.
Vid konsthallens nordvästra hörn blir denna inställning bara alltför tydlig, på ett ganska komiskt sätt. Som en pendang till Marianne Lindberg De Geers bronskvinnor står innanför glaset Dascha Esselius skulpturer De älskande, en mans- och en kvinnogestalt utförda i grov ståltråd. De är målade i tidstypiska neonlysande färgfläckar, stela, opersonliga, perfekta. Vilken lysande illustration av den tidens uppfattning jämfört med vår! Medan bronskvinnorna har något att säga om utseendefixeringen och dess avigsidor så tiger Esselius figurer still. De framstår närmast som ett ideal att rätta sig efter, en perfekt manskropp och en lika perfekt kvinnokropp, båda lagom vältränade och slanka. De älskande befäster att, ja, det är faktiskt utsidan som räknas. Eller var i alla fall då. Kniiiip, som Susanne Lanefeldt skulle sagt...
Undersökandet av den egna kroppen, vilken präglat millennieskiftets konst, hade ännu inte tagit sin början. Det finns tendenser till det i bland annat Tom Bensons fotografier, men här handlar det återigen om ytan, om att framställa det osmakliga och opassande på ett förskönande sätt.
Vilken mängd av verk i utställningen! Man slås av att hela konsthallen är full, och då har ändå inte allt fått plats. Men det stör inte, hängningen och bildernas intensitet bidrar till den omvälvande känslan man får av att gå in i den. Det är som en flashback till den tid de kommer ifrån, en tripp tillbaka till det sena sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet. Sannerligen känns det i hela kroppen att den här konsten verkligen är ett barn av sin tid. Lite förfärligt men framförallt mycket härligt!



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA