Konst 2010-03-05 | Uppdaterad 2010-03-06
Kaj Engström ställer ut i Bergdala. De otäcka dockorna är tillbaka tillsammans med ett mollstämt måleri.
Minns ni de grå dockorna på Växjö konsthall i höstas? De allvarliga och lite otäcka betongfigurerna? Nu är de tillbaka! Kaj Engström har trollat fram en ny generation personligheter och visar dem på Bergdala konstgalleri tillsammans med sitt senaste måleri.
Enligt konstnären själv är det inte samma dockskulpturer, men någon av dem ser ändå misstänkt bekant ut. Konceptet med betongavgjutningar av barndockor var uppseendeväckande effektfullt då, på konsthallens utställning, och det funkar nu också tack vare att Engström tagit det ett steg längre. De flesta är som tidigare solitärer, men han har även grupperat dem i par eller om tre stycken. Allra mest spektakulär är förstås gruppen Efter slaget vid Hoburgen. Tre betongdockor, eller egentligen bara torsos, till häst i en kusligt militärisk givakt. Just de här dockorna, som är sammansmälta likt kentaurer med Barbiehästar i plast (?), har en ovanligt grym uppsyn. Som otäcka gremlins eller orcher på väg hem efter förättat ondskefullt värv.
Den ödesmättade stämningen i skulpturerna tas även upp i måleriet, som är ovanligt mollstämt för att vara av Engström. Visst, de kända och vänliga djuren finns med på ett hörn. Rödare än räven är – just det, en röd räv. Men i stort är det den svarta färgen som dominerar. I entrén möter målningen Skogsliljor, som sätter tonen för utställningen. Inte några skira blomster i mossgrön skogsglänta här inte, utan mer någon slags fleurs du mal i blåsvarta och kalla nyanser. Det nästan gnisslar och skriker om bilden. Samtidigt som det är ovant är det också spännande att se denna förändring i stämningen. Det har också smugit sig in textila inslag i målningarna, i form av spetsar och tårtpapper som formar buskage och andra illusioner.
Andra våningen ägnas helt åt betongskulpturerna, och därför blir stämningen speciell. Hela rummet har något av glyptotek över sig och man rör sig med respekt mellan figurerna. Deras ansiktsuttryck är ofta nollställt gåtfullt, likt etruskiska statyer och gravreliefer. De utstrålar värdighet, på samma gång som känslan är lite spöklik. Tillsammans med det dunkla måleriet funkar det mycket bra.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA