torsdag 18 mars 2010
torsdag 18 mars 2010
Camilla Carnmo 2010-02-02 | Uppdaterad 2010-02-02
Häromdagen pratade jag flyttdatum med Mats Petersson. Rififimannen. Han som kom som ett yrväder med ett fotoobjektiv runt halsen och drog igång ett stort kulturhusprojekt i ett rivningshus i Växjö.
Visst var det ett rivningskontrakt och Mats Petersson kunde inte annat än att räkna med att åka ut, så funkar det med rivningskontrakt, det kommer man inte ifrån. Så kan man mycket väl se det. Och så ser jag det. Å ena sidan. Å andra sidan ser jag det samtidigt så här: man kan väl ändra sig? Man måste väl inte vara stelbent paragrafryttare. När man märkte att detta var en verksamhet som funkade, som fyllde ett behov hos både utövare och insupare av kultur och konferensverksamhet. Kunde man inte tänka om då? Det finns redan avstannade bostadsprojekt i Växjö. Behovet av en bra kulturverksamhet borde väl ändå vara större än att lägenheter ska ligga just exakt där? Även om det nu var tänkt så från början. Man får lov att ändra sig, som vänliga vuxna i barnböcker brukar säga med mjuk röst till rädda barn som inte vågar längre. Man får lov att ändra sig.
Samtidigt i Ljungby. Ljungbergmuseet gick i veckan ut med stora planer på expansion och aspirerade på att bli ett länskonstmuseum, det vill säga bli en angelägenhet för hela regionen.
Samtidigt i Värnamo. De första spadtagen för konsthallen Vandalorum togs i mitten av januari. Äntligen. Sune Nordgren chefar, pengarna finns. Detta ser jag fram emot. Mycket.
Under tiden i Växjö. Konsthallen huserar i en gammal mattaffär. Det var en stor mattaffär. Men den blev en väldigt liten konsthall. Smålands museum, vårt nationella glasmuseum, omgärdas av suckar och stön och dåliga rykten. Kulturparken är skapad, verkar vara ett bra framtidsprojekt - men när ska det synas och märkas?
En avgörande skillnad mellan Ljungbergmuseet och Vandalorum å ena sidan och Växjö konsthall å andra sidan är att de två förstnämnda är privata aktörer. Eldsjälar har drivit och kämpat, uthålligt och envist. Och fått stöd från sin region. Rififi var också ett eldsjälsprojekt, som också fick stöd från kommun och landsting i början. Sedan var det omöjligt att rucka på rivningsbeslutet. Vad det egentligen beror på får vi aldrig veta. Men vi vet att de privata aktörerna – om de inte backas upp av någon prins från Dubai – är beroende av ett gott samarbete med omgivande samhälle.
Ljungbergmuseet och Vandalorum visar att eldsjälar är nödvändiga. Rififi visar att bara eldsjälar inte räcker. Vandalorum visar att trägen vinner.
Rififis korta historia tillsammans med konsthallens minimala lokaler och det faktum att ett konstmuseum i Växjö aldrig har känts så långt borta som nu visar att de som fattar besluten behöver vakna ur hockeydimman och lukta på konsten.
"/.../vakna ur hockeydimman och lukta på konsten. "
Sinnlig men kraftfull kulturjournlistik!
Jag skulle säga att denna krönika är huvudet på Växjös spik.
Hur många ska behöva sätta ord på detta? RiFiFi, mitt andra hem, vart ska man ta vägen med nya ideér som kräver att rivningskontrakt inte kan rivas isär? Inte till växjö?
Tack för en strålande och oerhört sann krönika! Och för att spä på denna så kan jag berätta att vi för ett par år sedan hade en praktikant i lilla Kungälv - mindre än hälften av Växjös storlek. Med nytt, stort kulturhus fullt av aktiviteter, och med tre heltidsanställda kultursekreterare - alltmedan Peter & Co slet halvt ihjäl sig på kulturförvaltningen i Växjö. Vakna ur hockeydimman, som sagt...och säg det till din sportredaktion också. För den existerar bara Lakers och Öster.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (27 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
