Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Kulturkrönikor 2011-11-21 | Uppdaterad 2011-12-16
När Laleh gör Ängeln i rummet ligger det nära till hands att tänka att Eva Dahlgren äntligen fått en värdig efterföljare.
Men 20 år efter En blekt blondins hjärta hittar du arvet efter en av svensk pops mest inflytelserika, men också mest svårefterhärmliga artister, någonannanstans.
Just nu verkar alla vilja lära oss leva. Horace Engdahls nya rader om livet stöts mot twitterfeeden. Jonas Gardells samling 140 tecken mellan 2 pärmar blir en vindflöjel för hela höstens kulturella blåst. Aforismen står högt i kurs. Den intellektuella livscoachen är tillbaka! Men vissa är bättre lärare än andra. Eva Dahlgren har alltid varit exceptionell.
Hon var 31 år när hon fick sitt stora genombrott med En blekt blondins hjärta. Jag tänker på det hela tiden när jag har den som sällskap i novemberdiset, 20 år efter den skrevs. Att hon var 31, men att musiken hon gjorde var ålderslös. På En blekt blondins hjärta är tematiken stor. Frågorna den ställer om alltets ursprung och om det mänskliga innersta är anspråksfulla, ibland pretentiösa. På många sätt påminner den på så vis mer om klassisk litteratur än om popmusik. Precis som aforismens styrka finns i hur den så direkt kan tala om livet med alla människor, över tid, ursprung och erfarenhet är En blekt blondins hjärta pop så allomfattande att den än i dag framstår som tidlös. Och den kan vara det för att den handlar om just livet.
Märkligt få svenska artister har sedan Eva Dahlgrens genombrott försökt följa hennes exempel. Här är det sedan dess mer jag, jag, jag, medan poplåtarna med aforismens egenskaper har lyst med sin frånvaro. Och med tanke på hur stor Dahlgren var under åren då många av de som gör musik i Sverige i dag växte upp är kanske ett visst motstånd mot att ta steget in i hennes allomfattande poplyrikmarker naturligt. Lalehs uttryck är ju till exempel alldeles för trångt och självcentrerat för att ens vara i närheten.
Men nyligen släpptes ett album som skulle kunna vara syskon med Dahlgrens 20 år äldre original. Klagomuren är skånske stockholmaren Jonathan Johanssons tredje skiva, och den bygger vidare på hans redan tidigare planterade idéer om mer existentiellt grundade poptexter. Jag hör honom sjunga om hur man måste bära sin sorg i armarna och hör orden ställa sig tätt intill Dahlgrens om varenda liten gråsten som bär en evighet. Här finns det igen: livet i musiken. Klagomuren handlar dessutom om Stockholm vilket är fint eftersom få tidigare skildrat huvudstaden så träffande som just Eva Dahlgren.
Jonathan Johansson är förresten också 31 år. I en intervju i DN talar han om hur trött han är på bilden av sig själv i media som pretentiös och humorlös. Även där kan kanske Eva Dahlgrens artisteri i framtiden erbjuda inspiration till förändring? Bara en kanindräkt kan ju bevisligen räcka långt.
SARA MARTINSSON
är musikjournalist och redaktör för SVT:s musiksajt PSL. Hon skriver krönikor här var fjärde vecka.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA