Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 24 maj 2012
Kulturkrönikor 2011-12-19 | Uppdaterad 2011-12-19
Min vanliga cykelväg till jobbet har de senaste månaderna varit en daglig studie i den skenbart moderna människans mentalitet. Tack vare två var för sig skilda tvistefrågor innehåller min vardag numera regelbundna påminnelser om hur rädda vi är för förändring, och hur farligt det kan vara med nostalgi.
Varje morgon passerar jag Slussen här i Stockholm. Den är som en liten asfaltskringla. Från Skeppsholmen på andra sidan vattnet ser min idol Benny den salta lilla vägkakan från andra hållet. I hans fönsterkarmar hänger Slussen som fondtapet. Men nu ska den rivas ner. Benny säger att det som kommer i stället är katastrof. Han skriver debattartiklar som antyder att politikerna fördröjt beslutet med flit, så att folk inte skulle hinna påverka.
Jag armbågar mig fram på Skeppsbron, möter kulturministern på Strandvägen. Efter Berwaldhallen skräpar fortfarande handtextade plakat. Mitt i gatan står begravningsljus. För bara några veckor sedan bodde folk här mellan körfälten; de hade satt upp tält och gasolkök och allt! En gammal ek, ”tv-eken”, skulle fällas. För att den var sjuk och farlig sa politikerna. För att ni vill bygga spårväg, sa folk.
Samma mentalitet som skapar idéer om att politiker för egen vinning fäller träd och bygger vägar ligger bakom den moderna myten att popmusik i dag låter som den gör för att den onda industrin vill irritera sig in i ditt öra och ner i din plånbok. Roten till dessa tankar finns i nostalgin. Att en hitlåts hårdkomprimerade, pumpande sound helt enkelt skulle kunna vara producentens estetiska preferens finns inte på kartan. I stället gör nostalgin oss till konspirationsteoretiker. Och sådana är farligt folk. Ekar kan falla över barn vid en busshållplats. En vägbro kan rasa för att beslutet att laga den kom för sent. Popmusiken kan dö svältdöden för att människor inte vågar välja något annat än ännu en känd artist som tolkar en annan känd artists redan kända låt. Det spelar ingen roll. Viktigast är att man skyddar sin egen värld från det nya.
Men hur nytt är det då? I boken Retromania skildrar Simon Reynolds hur populärkulturen det senaste decenniet utvecklats från att ha haft drag av nostalgi, till att nu i princip helt bygga på det förflutna. Pop i dag är en kopia av hur man förr föreställde sig framtidens musik, skriver han, och ställer frågan om det ens är möjligt att göra något ”nytt”? Sett ur hans större perspektiv är avståndet kort mellan ABBA-skivan Benny gjorde 1974 och Africa Hitech som jag har i hörlurarna nu. Kärnan i all pop är samma. Och tur är väl det om vi nu är så rädda för förändring, tänker jag och parkerar cykeln. En mindre ek i samma värld. En ny fondtapet i samma fönsterkarm. Ett bara lite annorlunda ljud i en annars intakt popkultur. Där går gränsen för hur modernt det får bli, för den moderna människan.
Sara Martinsson
är musikjournalist och redaktör för SVT:s musiksajt PSL. Hon skriver krönikor här var fjärde vecka.
KRÖNIKÖR
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
