• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

M som i Morrissey

Kultur & Nöje 2009-05-22 | Uppdaterad 2009-05-22

Grattis Morrissey, 50 år i dag.

Foto: Chris Pizzello

Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX

Foto: Chris Pizzello

FAKTA

Steven Patrick Morrissey
Född 22 maj 1959 i Davyhulme, Manchester.
Bildade 1982 The Smiths med gitarristen och låtskrivaren Johnny Marr. Gruppen splittrades 1987 efter att ha släppt fyra studio­album.
1988 gav Morrissey ut sin första solplatta, Viva hate. Succé. Har sedan släppt ytterligare tio skivor. Senast Years of Refusal i år.
Omistliga Smiths/Morrissey-låtar: There is a light that never goes out, Bigmouth strikes again, Still ill, Everyday is like sunday, Now my heart is full, Why don’t you find out for yourself, Last night I dreamt that somebody loved me?

Idag fyller Steven Patrick Morrissey 50 år. Det hade lika gärna kunnat vara 60 eller 70. Eller 30 eller 40. Få artister har under en karriär som spänner över 25 år varit så konsekventa. Eller så obenägna till förändring. På ont, men mest på gott.
Ingen annan har skrivit så många och så briljanta texter om utanförskap, om att inte passa in i kärlekens oskrivna regler, de sociala sammanhangen, i samhället – eller om det var samhället som inte passade honom.
Alltid smart, aldrig akademiskt. Alltid känslosamt, aldrig patetiskt. Inte sällan med svart humor, aldrig jönsigt. Ok, ”Some girls are bigger than others, some girls mothers are bigger than other girls mothers”, kanske passerar gränsen. Men då finns alltid Johnny Marrs catchy gitarrspel och osvikliga melodikänsla där och styr upp det.

Det är svårt att överskatta Morrisseys betydelse. Hade popkulturen bara haft lite högre status hade hans texter redan varit kanoniserad 1900-talslitteratur. Men det kommer.
Inom musiken är Morrissey och hans band The Smiths inflytande desto tydligare. Trots att det var över 20 år sedan bandet splittrades använder fortfarande engelsk musikpress ”Ett nytt Smiths” på sina löpsedlar när de verkligen vill övertyga om att ett popband är nästa stora.
Är man bara det minsta intresserad av brittisk popmusik från 1980-talet och framåt är man aldrig långt i från vare sig The Smiths eller det Morrissey senare gjort som soloartist. Musiken och hans texter är en preferens för alla popband värda att bry sig om.
Att Oasis Liam Gallagher i en intervju kallade Morrissey ”boring, miserable bastard”, säger förstås mer om Oasis-sångaren än om Morrissey. Att Morrissey hånas och spottas på förstärker ändå bara den där vi mot dem-känslan som är luften för alla Morrissey-fans. Den som får vuxna män med Morrisseytatueringar på de grova överarmarna och rockabillyfrisyrerna noggrant kammade att ta med sig stora blombuketter till hans konserter. Det är den känslan som har fått samma män att intressera sig för brittisk 1700-talslitteratur. Den som har gjort Morrissey till en hjälte bland de hårda latinogängen i Los Angeles hårdaste förorter, lika mycket som han är det för anemiska poppojkar och popflickor i London, Kuala Lumpur och Växjö.

Oavsett var vi befinner oss kan alla som har upplevt en tilltufsad självkänsla och en längtan efter något annat, större, vackrare känna igenom sig – även om
Morrissey sjunger om regniga söndagar i en brittisk kuststad, eller om att ”drinking tea with the taste of the Thames (…) where taxi drivers never stop talking, under slate grey Victorian sky.”
Tillsammans med Morrissey kan man åtminstone inbilla sig att man inte är en vanlig Svensson – eller Smith – som bara lallar på i de förväntade, ärvda fotspåren.

Texterna är förstås själva navet i
Morrisseys storhet. Men det stannar inte där. Att läsa en intervju med Morrissey kan i bästa fall vara lika bra som att lyssna på en låt. I sin förebild Oscar Wildes anda är han en citatmaskin. Morrissey är aldrig måttlig. Han tycker inte illa om personer eller företeelser. Han hatar dem. Och han lyckas alltid förmedla det med en vass cynikers fulländade humor. Det är förstås en så god anledning som någon att älska honom.

Även visuellt är han svårslagen.
När ett pråligt, pastelligt 1980-tal stod i full blom och lycka stavades egen mobiltelefon och midjekorta kavajer dök Morrissey upp tillsammans med sitt Smiths. Nedklädda i jeans och t-shirt, eller med en uppknäppt skjorta som avslöjade ett blekt tanigt bröst, tog de plats framför tv-kamerorna. I ett av de första framträdandena envisades Morrissey med att ha en hörapparat. Trots att han inte hade något fel på hörseln. Glasögonen kom direkt från National health service. Han svingade en bukett påskliljor till tonerna av This Charming man – ”I would go out tonight, but I haven’t got a stitch to wear” och en hel generation av unga, tänkande människor med näsorna i skiv- och boksamlingar kände omedelbart igen sig. Han var precis vad de hade väntat på.
Nästa gång han dök upp i rutan hade han knölat ner ett helt träd i bakfickan. Dessutom bar han pärlhalsband. Och en väldigt ful tantbrosch.
Det var närmast ett revolutionärt beteende att blotta sig själv på det sättet i en tid då yuppie faktiskt var en komplimang.

Efter bara fyra år, 1987, splittrades bandet och Morrissey/Marr, den mest fantastiska låtskrivarduon sedan Lennon/McCartney, fanns inte mer. Deras fyra år tillsammans gjorde dem till decenniets viktigaste band. För fansen, för popmusiken och framför allt för poplyrikens utvecklingen. Den enda som har kommit i närheten efter det är Morrissey själv, som soloartist. Faktiskt har Morrissey solo fått en större publik än Smiths.
De som var med på åttiotalet håller förstås Smiths-tiden som störst. Och visst, plattor som The Queen is dead och Strangeways, here we come är svårslagna. Men Morrisseys samlade låtar som soloartist toppar ändå Smiths. Med Your Arsenal och framför allt Vauxhall and I visade Morrissey att han också kunde leverera stora stunder som albumartist. I min bok är Vauxhall den största.
Kanske beror det på att jag just då var som mest mottaglig. Precis som några var mest mottagliga på 2004 års You are the quarry, eller på 1984 års debut.
Det finns en tid för alla för Morrissey. Det kommer det alltid att göra. Även när han om 50 år fyller 100.

Andreas Westergren
andreas.westergren@smp.se
Telefon: 0470-77 06 05

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: