Nöje 2008-05-26 | Uppdaterad 2008-05-26
Unplugged var knappast ordet för kvällen när COMA i lördags arrangerade framträdanden med livelooping och elektroakustisk musik.
Istället var det just elektronik i alla former som var själva förutsättningen för de improviserade ljudcollage som framfördes. Av någon anledning talar man dock inom den moderna konstmusiken hellre om realtidskompositioner än om improvisationer. Möjligen kommer det sig av en vilja att distansera sig från frijazzen, men mer sannolikt beror det på att rötterna finns i den västeuropeiska konstmusiken, fjärran från frijazzens utlevelser. Gemensamt för de båda är i vart fall att musiken skapas i samma stund som den framförs, och att traditionella begrepp som rytm och harmoni är helt oväsentliga, och i de fall de förekommer snarast är oväntade (och oönskade) biprodukter.
Trots att de tekniska prylarna, med myriader av varianter på loopmaskiner, delays och samplers var i stort sett desamma för alla som uppträdde, var det en stor bredd på framträdandena. Per Boysens liveloopade ambiencemusik med lager på lager av sax- och flöjtslingor var en verklig upplevelse, och det var tydligt att han använde elektroniken för att skapa ett personligt uttryck utan att vara slav under tekniken. Likaså var Rick Walkers spektakulära ljudcollage både underhållande och spännande, och även hos honom märktes en musikalitet rotad någon annanstans än i själva elektroniken.
Däremot var det svårare att förstå vad en del av de övriga medverkande egentligen ville med ljudcollage som kännetecknades av en introvert minimalism som får Stockhausen och Steve Reich att framstå som publikfriande schlagerartister. För inte med bästa vilja i världen kan man påstå att det är speciellt avantgardistiskt att preparera instrument med pinnar och spiralfjädrar, spela på tejpbitar eller att använda instrumenten på mer eller mindre krystade sätt bara för att man kan; det gjordes redan på 1910-talet. Är det hela utan vare sig riktning eller tanke blir resultatet ganska ointressant, och även om det ibland kunde gnistra till fick det hela mig att mer än en gång filosofera över hur verkligt intressant improvisationsmusik kräver både en stabilare grund och mer tanke än någon annan musik. Här kändes det mer som när man tar femhundra kort på samma motiv för att möjligen få en enda bra bild. Skillnaden är bara den att de 499 dåliga bilderna visar man inte för någon, medan man här i vissa fall tvingades lyssna också till de ibland inte helt lyckade resultaten av fyrahundra goda ansatser.
Magnus Nilsson



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (43 ST.)
ANNONSERA