måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Guldlamé åt alla, även åt Uffe Larsson som kom in lite senare. Från vänster Carolina Toresson, Ramona Lund, Daniel Axelsson, Maria Wranå, Anton Zetterholm, Hanna Söderlund, Nils Åkesson och Lone Bakken-Pilnäs.
Nöje 2005-01-03 | Uppdaterad 2007-10-05
Det är Carolina Klüft som får låna sitt efternamn till nya Växjörevyn som hade premiär på nyårsafton. I klüftigaste laget heter arbetet från produktionsbolaget Från vettet med Nils Åkesson och Maria Wranå. Den som har tänkt sig att det ska handla mycket om Carro får känna sig dragen vid näsan, inte förrän i andra akten blir det tal om sjukampsstjärnan.
Nils Åkesson och Uffe Larsson verkar trivas utmärkt bra ihop. Här är det Daniel Axelsson som råkar ut för ett par bilreparatörer.
Foto: LENA GUNNARSSON
Då sker det i ett av revyns bästa sångnummer med Maria Wranå i centrum, och det rör sig om en hyllningssång, en mycket bra sådan.
Ensemblen är i huvudsak ny. Paret Nils Åkesson och Maria Wranå står bakom och har tunga uppdrag i föreställningen. Nils Åkesson framstår mer och mer som professor i revykonsten, han byter ansikte blixtsnabbt och har en roll i de flesta sketcherna. Han är alltid på plats och landar på båda fötterna med sin otroliga scennärvaro.
Årets gästartist är Uffe Larsson. Det känns som om Nils Åkesson fått en perfekt motspelare som vågar både ta och ge. Paret verkar trivas bra ihop, där kan man nog vänta sig en del övningar i improvisation under kommande föreställningar. Sådant var på gång redan under nyårsaftonens 17-föreställning i numret Pråmdragarsång. I baletten är Ramona Lund mest rutinerad. Mycket riktigt är det hon som är stadigast i kvartetten dansöser och har en effektiv scenisk utstrålning. Övriga dansflickor är Carolina Toresson, Hanna Söderlund (medverkade även 2002) och Lone Bakken-Pilnäs.
Raffigt i guldlamé
Två nya, unga män, Daniel Axelsson och Anton Zetterholm, tar för sig utmärkt bra på scenen. Båda sjunger bra, Daniel Axelsson spelar dessutom blues på munspel.
Till allt detta kommer orkestern med Henrik Lundström, Jörgen Malm, Niclas Lindström och Johan Runesson. De spelar stadigt och tydligt och är en plusfaktor i helhetsintrycket. Helheten är också beroende av kostymerna som i år är ritade av Ing-Marie Turesson. Där finns en del raffiga saker för damerna och guldlamé för alla. Flärden håller något lägre profil än publiken är van vid, men den goda smaken är genomgående.
Julgranssäkerheten
Nils Åkessons gubbar är klassiker vid det här laget. Textförfattaren Staffan Bjerstedt har fått ihop en rätt roligt text om Martin Timell, han i tv som vet hur lätt allting är. Det tycker inte Åkesson och Uffe Larsson. Men de vet hur det ska vara.
En revy är alltid intressant som forum för samhällskritik. När Nils Åkesson inspekterar julgranssäkerheten mitt i den drabbade familjens julmiddag är det hälsovårdsnämnden som råkar ut för den satiriska framställningen. Alldeles uppenbart är det så att byråkrater med alltför lite att göra hittar nya uppslag för att fylla tiden med den kommunala makten i ryggen. Julgransinspektionen, en minst sagt svart studie framställd med gott humör, är också skriven av Staffan Bjerstedt.
Gubbdagis
Att Claes Ohlsson i egenskap av gubbdagis kom med bland revynumren, och det till den bästa musik, var förstås roligt. Att Vision Värendsvallen och Carl-Olof Bengtsson, han som tog lättaste vägen, skulle med, var en självklarhet, men ur det motivet kunde man kramat mer must. Samtidigt är det ett stort nöje att höra invigningsfloskler på Växjödialekt: "... en stor ära för mig här i dag ..."
Fångat tidsandan
Det finns en hel del iakttagelser som skildrar tidsandan. Familjeterapin med paret som vill skiljas hör dit. Uffe Larssons solonummer var av det slaget. Och som ombudsmän hos Metall gjorde sig Åkesson och Larsson utmärkt mot den åsidosatta damen, Maria Wranå, som fick nöja sig med attrapp. Hon jobbade över huvud taget mycket och gjorde flera roliga figurer och dessutom en rad fina sångnummer.
Det är helt visst svårt att komma till punkt av rätt slag på ett revynummer.
Det visar sig flera gånger att fantasin inte räckt för att få rätt knorr på numren. I första akten finns ett nummer om den äventyrslystna hustrun som inbillar karln att älskaren är en katt. Sketchen kanske har sin poäng, men utförandet är för enkelt.
Hjärtlöst om åldringar
En sketch om åldringar i kamp om nyckeln till ett boende på Hovslund har eventuellt sin styrka i ett samhällskritiskt anslag om kampen för att få ett vårdboende; det är inte säkert att nyckeln hamnar i rätt ficka. Men det finns samtidigt en skildring av åldringar där man känner att detta, det är hjärtlöst. Eller, med andra ord, vart tog humorn vägen.
Föreställningen drivs i ett rasande tempo och underhåller hela tiden. Uppsättningen är jämn och har ordentlig spännvidd, Wranås sång breddar långt utöver vanligt revykör. Man saknar en riktigt bra toppgrej, och ibland känns ensemblen inte fylla ut sin magnifika scenografi av Lars Palm lika kraftfullt som andra år. Totalt är I klüftigaste laget ändå klart sevärd.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
