tisdag 09 februari 2010
tisdag 09 februari 2010
Samtid 2009-11-08 | Uppdaterad 2009-11-09
Ingo Schulze.
Läs en recension av Ingo Schulzes Adam och Evelyn senare i veckan.
”För mycket av allt, säger han, för många ord, för mycket kläder, för många byxor, för mycket choklad, för många bilar [. . .] för mycket, för mycket, en inflation som dränker allting, de verkliga sakerna, de riktiga sakerna.”
Så beklagar sig den manliga titelfiguren i den tyske författaren Ingo Schulzes roman ”Adam & Evelyn” som nyligen kommit ut i svensk översättning. Det är hösten 1989, Adam har tillsammans med sin Evelyn och tusentals andra ungdomar från DDR nyligen lyckats ta sig över till väst via Ungerns plötsligt öppnade gränsavsnitt. Men de entusiastiska intrycken av väst förbyts snart i skepsis och mättnad. Det är känslor Adam knappast är ensam om; många forna östtyskar har vittnat om liknande reaktioner när de efter ett helt liv bakom järnridåns och Berlinmurens trista grånad — med allt vad det innebar av en totalitär regims paranoida kontrollsystem och utstuderade grymheter — plötsligt befann sig i ett samhälle som flimrade i liberalismens och kapitalismens bjärta ljus. Ett år efter murens fall den 9 november 1989 upphörde DDR helt att existera och uppgick i den västtyska förbundsrepubliken. Återföreningen — den tills då fullkomligt otänkbara tyska återföreningen! — och det ”realsocialistiska” nederlaget var ett faktum.'
Just Ingo Schulze, själv uppvuxen i östtyska Dresden, har i sina böcker (från genombrottromanen ”Simple Storys” till ”Adam & Evelyn”) och i offentligheten ofta och gärna representerat den forne DDR-medborgaren åren efter det murfall vars 20-årsminne man nu uppmärksammar världen över. Utan att försvara det socialistiska enhetspartiets och det orättfärdiga statssystemets terror och sadistiska övervakningar av de egna medborgarna, ifrågasätter han och många andra forna östtyskar den ”vinnande” västsidans metoder när de omedelbart satte sig till doms över sina landsmän i öst. Hela befolkningen kan väl inte vara medskyldig till de brott som begåtts? menar man.
Bland annat till följd av denna västtyskarnas förmenta arrogans, har motreaktionerna stundom tagit sig uttryck i en — också starkt ifrågasatt — så kallad ”ostalgi” (nostalgisk längtan tillbaka till öst). Man har helt enkelt tröttnat på invaderande västtyskar (Besserwessies), som med sitt kapital köpt upp hus och mark och som tagit över det mesta av östsidans förvaltning, företag och universitetsväsende. Vad de här reaktionerna väl i grunden handlar om, är en sorts bevakning av sin rätt till sina minnen; att mitt i allt elände ändå erkänna erfarenheterna i DDR som sina egna och som något man måste få lov att förhålla sig till utan moralistiska dekret från väst.
De här uttrycken har i de socialt och ekonomiskt mest nedkörda delarna av landet förstärkts av det bittra faktum att återföreningens fagra löften om att forna Östtyskland snart skulle bli ett blomstrande landskap, ännu efter två decennier inte varit i närheten av att infrias. Visserligen befinner sig för närvarande hela Tyskland i en djup och allvarlig kris, men den resignation och besvikelse som den svåra återföreningen på många håll resulterat i, är huvudsakligen förbehållet de forna östtyskarna. Trots det västliga broderfolkets mångåriga ”solidaritetsskatt” och statens enorma satsningar och stödåtgärder, har detta inte förmått kompensera den massiva nedrustning av industrin, den höga arbetslöshet och den småstädernas avbefolkning som drabbat de östra delarna särskilt hårt.
Den svartvita bilden av öst och väst har under de tjugo år som gått förstås normaliserats något, liksom argumenten i debatterna nyanserats betydligt, men faktum kvarstår att den ”mur i huvudet” (Mauer im Kopf) som snabbt blev ett begrepp efter den verkliga murens plötsliga fall, än idag gör sig påmind i olika sammanhang.
Den tyska klyftan mellan öst och väst har alltså ännu inte överbryggats. Eller som Ingo Schulze uttryckte det i en intervju härom året apropå murens fall: ”Några veckor trodde vi att något nytt var möjligt. Men det gick snabbt över.”
Martin Lagerholm
kultur@smp.se
I Ingo Schulze har vi en skribent som tillhörde de regimtrogna i DDR(hur skulle han annars kunnat studera på universitet i Jena och därefter bli rådgivare vid Statsteatern i Altenburg(DDR)?.I sin bok Adam & Evelin talar han för ca. 15% av DDRs befolkning de s.k.regimtrogna som levde gott med alla sina förmåner, medan 85% lidit av övervakning,terrorn förnedring och död.Schulze betoner hela tiden alla negativa aspekter som finns i alla samhällen utan återföräning.Det är inte negativ att Östtyskarna är tvungna att genomgå en mentalitetsförändring nämligen att var och en själv ska jobba för sin lycka och inte vänta att andra ska ta hand om dom.Det är inte fel att marknadsekonomin har tagit över Östtyskland.Som en god vän till mig i Mainz(BRD)uttryckte: Västtyskarna vill inte dela med sig och Östtyskarna har inte tålamod.De tar tid att bygga upp den östra delen efter kommunismens katastrofala period. Att återförena Tyskland var det enda rätta, i rätt tid och var en politisk masterpice av Helmut Kohl och CDU, men samtidigt förekom en del klumpiga uttalanden som:Återföreningen kommer inte kosta västtyskarna ett öre.Och snart därefter höjdes besinskatten,som gick till det forna DDRs återuppbyggnad. Att vänstern(Die Linke) SEDs de tyska kommunistpartiets efterträdare hela tiden betonar problemen,orättvisorna,västtyskarnas arrogans osv. istället för att framhäva alla de positiva sakerna som har hänt de gångna 20 åren är inte förvånansvärt.Och flumvänstern med fyllda plånböcker i andra europäiska ländern kritiserar och snackar, som vanligt.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (23 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
