söndag 12 februari 2012
söndag 12 februari 2012
Samtid 2008-12-05 | Uppdaterad 2008-12-05
Peyman spelas av Elmira Arikan. Foto: Karin Alfredsson
Familjen Barany i SVT:s nya dramaserie Åkalla flyr från förtrycket i Iran för att hamna i både ett nytt och ett gammalt förtryck i Sverige.
Mamma Lea (Mina Azarian) drömde om att få bo på Östermalm, det liknar Teheran, men hamnar i den grå betongförorten. "Välkommen till den nya världen. Helt utan filter", säger dottern Peyman (Elmira Arikan) i inledningen. De övriga familjemedlemmarna är pappan Shemal (Masoud Rayegani) och Peymans bror Hiwa (Poyan Karimi).
Pappa Shemals bror bor sedan några år i förorten med sin familj, och redan under den första familjesammankomsten blottas en djup, sårig konflikt mellan familjerna.
Det är hett sprängstoff som SVT ger sig i kast med, hedersrelaterat våld är något som har diskuterats mycket, men sällan har det skildrats så ingående som här, och utan skygglappar.
Den snedvridna hederskodexen förgiftar släktrelationerna och Peymans föräldrar fruktar till slut för hennes liv.
Lena Endre förestår Åkalla, där de anställda, de udda existenserna, packar allt från skyddsmasker till plastbommor. Där hamnar mamma och pappa Barany, psykologen och advokaten. Deras utbildningar duger inte längre.
Lena Endres rollfigur får representera det naiva, präktiga Sverige, svensken som vill väl men inte förstår. Endre är mycket bra på att spela förvirrad och naiv.
Sven Bertil Taube dyker upp som psykologen Lennart Jähkels pappa. Eller snarare hans ande. Att Taube faktiskt är skådis också är lätt att glömma bort, men här känns det nästan som han är Sven Bertil Taube, han föreställer inte någon.
Förutom dessa kändisar är det många som är okända eller iallafall näst intill okända ansikten i tv-rutan.
Samtliga är mycket bra, de är trovärdiga, utan överspel, trots att jag får känslan att de agerar som från en teaterscen.
Det visar sig mycket riktigt när jag ögnar igenom rollistan att flera av skådespelarna kommer från olika teaterscener både i Sverige och utomlands.
Ett suggestivt manus gör också sitt till för att det ska kännas som man hamnat i en teatersalong i stället för i tv-soffan.
Serien väcker angelägna frågor om hur vi ska förhålla oss till varandra, både nya och gamla svenskar. Den ruskar om och vill få oss att reagera genom att dra fram infekterade ämnen ut i ljuset.
Vidden av smärtan anas i Peyman när hon tvingas fly och hos brodern när han säger att det är svårare nu, i Sverige. Man är fortfarande rädd, men vet inte för vad längre.
Fyra delar och några dagar senare, märker jag att jag fortfarande tänker och grunnar på serien ganska mycket. Den lämnar en tyngd efter sig, ändå kan vi bara ana oss till hur den verklighet ser ut som möter unga invandrarkvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld och den oförståelse de möts av i sitt nya hemland.
Bänka er och se, mest för att serien (i regi av Åsa Kalmér och manus av Åsa Lantz som också har gjort tv-serien Solisterna) sticker ut hakan och angriper ett svårt ämne på ett lite annorlunda sätt.
Och gillar ni Lena Endre får ni bara inte missa hennes dråpliga uppenbarelse. Här ges hennes komiska talang full frihet.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (53 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
